Jaaa!

Jag fick möta det vita och vackra.  Älskar ljuset som kommer med snön.

Tyvärr inga snöänglar gjorda. Än så länge.

Fredag kväll till söndag kväll var avkoppling, fina vänner och familj. God hemlagad mat.  Frisk luft och snöiga hästmular. Underbart, helt enkelt.

I Kurkkio vill jag bo någon gång i framtiden.

Färgstarkt

Att åka hem till Kurkkio innebär bl a att jag plöjer igenom alla nyheter , de serveras mig genom tidningar och lokala nyhetsblad. Ibland sitter jag och lyssnar när det snackas i köket och på trappen. Nedan artikel läste jag under påsken i Flödet – nyhetsbladet som sprids i Junosuando med omnejd. Ursprungligen är artikeln publicerad i Haparandabladet 26 juni 1969 och här kommer en kort sammanfattning med fingerade namn:

” Pekka är en talför herre på 75 år. Hans hustru Britta  från Parakka har en handfull fler år på nacken och makarna från Kurkkio har två rum och stort kök till sitt förfogande. Pekka var med om att efter sin faders bortgång bli såld på auktion till lägstbjudande för uppehället. Han var då nio år gammal då hans förmyndare uppmanade honom att komma till bonden i Junosuando som alltså hade ”fått” omvårdnaden av den nioårige pojken sig anförtrodd och stadfäst medelst klubbslag som sed var på auktion. På morgonsidan dagen efter auktionen tog sig emellertid Pekka med sina skidors hjälp bort ifrån det numera ”föräldralösa” hemmet i Kurkkio till en annan liten by Kuoksu, dit det var en och en halv mil fågelvägen.

 Inte blev han efterlyst som försvunnen, han fick klara sig själv och det kunde han också göra trots sin klena kroppsbyggnad. Egentligen växte han till sig först vid tjugoårsålder. En dag ställde han kosan till Parakka för att gästa sin farbror där och här i Parakka träffade han en flicka som blev hans hustru och tillsammans ställde det unga paret färden tillbaka till Pekkas fädernehemman i Kurkkio ”arvegodset” efter fadern – den han som nioåring inte hade kunnat börja sköta om. För övrigt hade inte bondehemmanen något större värde då (även om rågen som kulturväxt gick bra och gav goda skördar) här i Kurkkio. Nu innehavs Pekkas gård av en av sönerna. Och Pekka letar i sitt minne. Det året då han företog sin flykt undan auktionshammaren fanns i Kurkkio två rökar, nu lär där finnas sju.

Tre månader – från Mikaeli till jul – har Pekka gått i skola i Kurkkio. Dåvarande lärarinnan A.R.A lever och är bosatt i Junosuando. ”Alkeiskurssi” som vi fick läsa då innehöll valda stycken på både svenska och finska, ett slags språklära samtidigt som det var övning i läsning. Här inskjuter Pekka att han hade ett ”hästminne”. Mer än en gång läste han inte dessa valda stycken, han kunde föredra dem för lärarinnan dagen därpå”

Den här mannen kallades i folkmun för Kurkkion-Pekka och jag har hört otaliga historier om hans finurlighet och visdom. Han är i det närmaste en myt och legend. Vad jag inte visste var att han blivit bortauktionerad som barn. Att hoppa på skidorna och göra helt tvärtemot vad som bestämts visar på sjuhelsikesjävlaranamma  och driftighet tycker jag. På något vis kan jag känna att hans färgstarka livsande lever kvar i byn –fortfarande är de som bor där precis lika färgstarka. Sedan att det idag fortfarande finns sju rökar precis som 1969 visar också på byns unicitet. Kurkkio har varit och är min oas för evigt.

En sann vän

En sann vän-Kalle Kula

Från påskhelgen en liten bild med mig på hästryggen och en glimt av den uppdaterade ridutrustningen. Han, Kalle Kula, är en vän i vått och torrt.  Ser ni mina rosiga kinder? Upphovet till rosorna är en heltimmes genomkörning på ridbanan. Det reds serpentiner och tränades tempoväxlingar samt övergångar så jag glömde bort tid och rum. Läraren gormade och min kropp var lika slak som en lake efter passet.

Glad Påsk

Nä, inte riktigt än va?

Men när jag tittar på min köksmatta kan jag inte få undan tanken om att det inte är så långt till påsk och sommar. 

Det är Hjördis utanför Gällivare som vävt den av gamla trasor. Jag har fått den av min kära mamma. I flera års tid har jag beundrat mattan och när jag var hemma under julen uttryckte jag min önskan att få ärva den. Och så FICK jag den på en gång! Samtidigt gav jag min vardagsrumsmatta åt mamma, den som jag köpte för några tusen. MEN den här mattan känns som mer värd. Skapad av flitiga fingrar vid en vävstol. Nu pryder den mitt köksgolv och gör mig glad varje morgon.

Samtidigt funderar jag på vart jag ska hänga den vackra tavlan jag fick. Lilltjejen som gav den åt mig vid jul sa:

Det är två förebilder fångade på bild utövandes sin favoritaktivitet.

Den föreställer mig och mamma sittandes på trappan in till mitt barndomshem. Tavlan är lika varm och glad som mattan. Den ska få en speciell plats.

Jag är som glad och berörd. Jag=en förebild.

Blått, rött eller gyllengult?

Plocka bär är inte något som jag gör lika ofta nuförtiden, som under barndomen. Ibland gör jag det ändå, för avkopplingens skull – den sköna klara luften, fågelsången och dofterna! Jag har helt enkelt inte så stort behov av att ha tiotals liter bär i frysen bara för att ha det. Traditionen att tillvarata det naturen erbjuder har fallit i glömska när tiden är knapp.

Från barndomen minns jag hur det kändes där jag sprang efter mormor – hon kände ju till alla bra platser som lyste i färgerna blått, rött och gyllengult. Jag kände mig väldigt rik när jag såg allt det goda framför mina fötter.

Min mormor var fenomenal på att plocka bär. Fort gick det och ibland kröp hon också omkring i riset! Händerna rörde sig som en elvisp och hon använde aldrig bärplockare, det var fusk menade hon. Mina händer har aldrig rört sig som en elvisp över riset fastän jag försökt. Jag plockar fortfarande väldigt sakta – en och en.  Kryper omkring i riset det gör jag däremot, det är mysigt!

Mormors framfart i bärskogarna har vi skrattat åt en hel del såhär i efterhand. Hon var allergisk mot knott och när hon kom hem kvällstid svullnade hennes ansikte till formen av en kåldolme. Ibland var vi också lite oroliga över hennes framfart när hon sprang med ögonen i backen, flera gånger tappade hon riktningen helt. När vi blev äldre och red längs vägarna i Kurkkio såg vi ibland hennes blåa gamla damcykel från 1940-talet slarvigt ditslängd i något dike. Då visste vi att hon var i närheten på bärjakt.

I slutet av juli och början av augusti kom oftast mormors finska släktingar på besök, vilket innebar bärplockning. En av gångerna var min lillasyster guide åt dem. Hon var då sex år. Det skulle plockas blåbär och syrran var utrustad med sin finaste bärhink, röd var den och en åsna prydde dess framsida. Uppdraget var inte helt enkelt. En av personerna var nämligen färgblind, vilket resulterade i att han plockade alla bär han såg. Min syster gick igenom hans bärhink och konstaterade att han inte förstått hennes försök till att lära honom färg och form. Det var odon, gröna lingon, kråkbär och blåbär blandat om vartannat……. Det här hade min syster väldigt svårt att förstå. - Han borde ju kunna se skillnaden i bärformerna! Alla kan väl se skillnaden och jag är ju bara 6 år! Efter det här ville hon inte ställa upp som bärguide om han var med. Min syster var smart. Med detta geniala drag slapp hon rensa hans bär och släktingen lärde sig se skillnaden i bärformerna och slapp skämmas.