Piraja praktiserar som rättuppstående hinder eller varför du ska gå hem från krogen före midnatt

Skvattgalet roligt har vi i mitt kära tjejgäng. Istället för att detaljerat berätta om vad vi gör och hur det går till när exempelvis ”fem tuffa tanter intar staden Stockholm” så kommer en skvattgalen sann story från min ungdom.

En lördag satt jag där vid köksbordet i Kurkkio och filosoferade över dagstidningen. Rätt vad det är såg jag i ögonvrån något brunt med hög svansföring skymta förbi i fönstret.  ”Jahapp, nu är utbrytardrottningen Polly i farten igen!”, tänkte jag ilsket. Snabbt hoppade jag i de skor som stod närmast dörren, vilket visade sig vara mammas något för stora träskor. Jag kom ut på gården och såg att resten av hästflocken också var på väg ut från hagen….Utbrytardrottningen hade ju banat väg genom att gnida ned en del av slanorna i grinden. Pollys ögon plirade av bus och hyss, en brall så lilla magen syntes passade hon också på att göra då hon galopperade iväg för att möta sina kompisar.

Jag, i de för stora träskorna, greppade långpisken vid stallväggen och sprang hästarna till mötes med pisken, som respektingivande assistent. Av erfarenhet visste jag deras respekt för det vinande ljudet. Det betydde; bäst att vara snäll annars blir det klatsch på lilla rumpan. Men det gick ju inte så bra i de för stora träskorna….. Jag närmast skuttsnubblade fram i den vita snön och var allt annat än respektingivande. Pisken åstadkom också bara några eländiga små klatschar. Nåväl, flocken med Polly i spetsen försökte finta mig åt höger. Klatsch! Likt en handbollsmålvakt bemötte jag finten med piskens hjälp. ”Yepp”, nu är jag och pisken med i matchen tänkte jag. Snabbt fintade flocken åt vänster, jag bemötte finten med samma visa. ”MIG kommer ni inte förbi”, tänkte jag snabbt.  I samma stund som jag tänkt tanken klart gasade utbrytardrottningen förbi mig till vänster alldeles strax efter att jag snärtat med pisken. Hennes kärlek Javir blev uppjagad och jag såg vilka längtande blickar han kastade efter Pollys bruna rumpa som försvann  från gården mot den hägrande friheten (läs byavägen).  Javir, som är modell större än Polly, försökte komma förbi mig. Men det gick inte så bra, han var inte lika kvick. Så. Han vände om och drog en repa runt gården och kom emot mig i full fart. Jag såg hur han sänkte huvudet och taxerade mig med blicken precis som ett hopphinder…Samlade sig inför språnget och jag mötte hans blick inför språnget. Vägrade att röra mig ur fläcken. Han hoppade…..Det var bara en sak….Kadonk! Högra frambenet träffade mig rätt i ansiktet och jag slogs till marken som en kägla i bowling. Mitt ansikte vilade mot den vita snön och min kära mor hade sett proceduren från fönstret och tänkte i sitt stilla sinne. ”Nu är flickstackarn död eller åtminstone medvetslös…” Då såg hon hur jag sakta höjde huvudet och sedan hörde hon vrålet, det ilskna direkt från avgrunden, och släppte en lättnadens suck. Konstaterade att allt är bara bra och som det ska vara, vilket var det sista jag tänkte på då jag reste mig och borstade av mig snön. Nu jävlars!!!! Sedan började den vilda jakten efter rymlingarna….

Det här var sista gången jag försökte mäta mina fysiska krafter med ett djur.  Att jag sedan såg ut som Muhammed Alis syster dagen därpå är enkelt att lista ut. Sensmoralen i storyn säger sig självt, eller hur?Det är lika sannolikt att man lyckas stoppa en rymmande hästflock som att få ett hugg på krogen halv tre. Så varför stanna kvar? Lämna därför krogen före midnatt om du inte fått hugg. Köp en kvällstidning och godispåse. Det är ett mycket säkrare och roligare alternativ när man fyllt 41. Med denna lilla aktion slipper du att stirra in i ett par urtvättade stringleopardkalsonger på morgonen. (Inte för att det hänt mig, men ifall att.)

Jaaa!

Jag fick möta det vita och vackra.  Älskar ljuset som kommer med snön.

Tyvärr inga snöänglar gjorda. Än så länge.

Fredag kväll till söndag kväll var avkoppling, fina vänner och familj. God hemlagad mat.  Frisk luft och snöiga hästmular. Underbart, helt enkelt.

I Kurkkio vill jag bo någon gång i framtiden.

Färgstarkt

Att åka hem till Kurkkio innebär bl a att jag plöjer igenom alla nyheter , de serveras mig genom tidningar och lokala nyhetsblad. Ibland sitter jag och lyssnar när det snackas i köket och på trappen. Nedan artikel läste jag under påsken i Flödet – nyhetsbladet som sprids i Junosuando med omnejd. Ursprungligen är artikeln publicerad i Haparandabladet 26 juni 1969 och här kommer en kort sammanfattning med fingerade namn:

” Pekka är en talför herre på 75 år. Hans hustru Britta  från Parakka har en handfull fler år på nacken och makarna från Kurkkio har två rum och stort kök till sitt förfogande. Pekka var med om att efter sin faders bortgång bli såld på auktion till lägstbjudande för uppehället. Han var då nio år gammal då hans förmyndare uppmanade honom att komma till bonden i Junosuando som alltså hade ”fått” omvårdnaden av den nioårige pojken sig anförtrodd och stadfäst medelst klubbslag som sed var på auktion. På morgonsidan dagen efter auktionen tog sig emellertid Pekka med sina skidors hjälp bort ifrån det numera ”föräldralösa” hemmet i Kurkkio till en annan liten by Kuoksu, dit det var en och en halv mil fågelvägen.

 Inte blev han efterlyst som försvunnen, han fick klara sig själv och det kunde han också göra trots sin klena kroppsbyggnad. Egentligen växte han till sig först vid tjugoårsålder. En dag ställde han kosan till Parakka för att gästa sin farbror där och här i Parakka träffade han en flicka som blev hans hustru och tillsammans ställde det unga paret färden tillbaka till Pekkas fädernehemman i Kurkkio ”arvegodset” efter fadern – den han som nioåring inte hade kunnat börja sköta om. För övrigt hade inte bondehemmanen något större värde då (även om rågen som kulturväxt gick bra och gav goda skördar) här i Kurkkio. Nu innehavs Pekkas gård av en av sönerna. Och Pekka letar i sitt minne. Det året då han företog sin flykt undan auktionshammaren fanns i Kurkkio två rökar, nu lär där finnas sju.

Tre månader – från Mikaeli till jul – har Pekka gått i skola i Kurkkio. Dåvarande lärarinnan A.R.A lever och är bosatt i Junosuando. ”Alkeiskurssi” som vi fick läsa då innehöll valda stycken på både svenska och finska, ett slags språklära samtidigt som det var övning i läsning. Här inskjuter Pekka att han hade ett ”hästminne”. Mer än en gång läste han inte dessa valda stycken, han kunde föredra dem för lärarinnan dagen därpå”

Den här mannen kallades i folkmun för Kurkkion-Pekka och jag har hört otaliga historier om hans finurlighet och visdom. Han är i det närmaste en myt och legend. Vad jag inte visste var att han blivit bortauktionerad som barn. Att hoppa på skidorna och göra helt tvärtemot vad som bestämts visar på sjuhelsikesjävlaranamma  och driftighet tycker jag. På något vis kan jag känna att hans färgstarka livsande lever kvar i byn –fortfarande är de som bor där precis lika färgstarka. Sedan att det idag fortfarande finns sju rökar precis som 1969 visar också på byns unicitet. Kurkkio har varit och är min oas för evigt.

En sann vän

En sann vän-Kalle Kula

Från påskhelgen en liten bild med mig på hästryggen och en glimt av den uppdaterade ridutrustningen. Han, Kalle Kula, är en vän i vått och torrt.  Ser ni mina rosiga kinder? Upphovet till rosorna är en heltimmes genomkörning på ridbanan. Det reds serpentiner och tränades tempoväxlingar samt övergångar så jag glömde bort tid och rum. Läraren gormade och min kropp var lika slak som en lake efter passet.

Glad Påsk

Nä, inte riktigt än va?

Men när jag tittar på min köksmatta kan jag inte få undan tanken om att det inte är så långt till påsk och sommar. 

Det är Hjördis utanför Gällivare som vävt den av gamla trasor. Jag har fått den av min kära mamma. I flera års tid har jag beundrat mattan och när jag var hemma under julen uttryckte jag min önskan att få ärva den. Och så FICK jag den på en gång! Samtidigt gav jag min vardagsrumsmatta åt mamma, den som jag köpte för några tusen. MEN den här mattan känns som mer värd. Skapad av flitiga fingrar vid en vävstol. Nu pryder den mitt köksgolv och gör mig glad varje morgon.

Samtidigt funderar jag på vart jag ska hänga den vackra tavlan jag fick. Lilltjejen som gav den åt mig vid jul sa:

Det är två förebilder fångade på bild utövandes sin favoritaktivitet.

Den föreställer mig och mamma sittandes på trappan in till mitt barndomshem. Tavlan är lika varm och glad som mattan. Den ska få en speciell plats.

Jag är som glad och berörd. Jag=en förebild.