Vars fan är mitt band?

Redan som barn intresserade jag mig för musik och sång. Den första sång jag lärde mig hette ”Hej, gamle man!”. Den brukade jag skråla som mycket liten tjej. Mitt intresse för musik tog sig i uttryck i att jag gärna önskade mig musikinstrument i julklapp. Lyckan var total när jag fick min första leksaksgitarr. Veckorna innan hade mina drömmar kretsat kring den här gitarren, hur den skulle se ut och hur min små barnhänder skulle smeka strängarna. En natt hade jag en mardröm, att gitarren var en kudde med strängar…… Lyckan var total när jag fick min efterlängtade röda leksaksgitarr. Sedan hur det lät när jag spelade är en annan femma. Gitarrvirtuos var jag icke.

Farfar ville köpa mig en fiol, jag har fått höra historier om hur han tvingade pappa att köra från den ena byn till den andra. – Flickan skulle ha en fiol! Ibland funderar jag just på det där, tänk om han hade hittat en fiol när de körde omkring. Då kanske jag hade varit Sveriges motsvarighet till Linda Lampenius. Men där tror jag å andra sidan att min otålighet hade satt stopp. Om jag inte lär mig något fort nog och om det känns tråkigt, då lägger jag av efter ett tag. Just så var det med mina pianolektioner. Jag fick mest spela psalmer om Gud. Noter var jättetråkigt, jag kör helst på gehör och hellre ville jag klinka något coolt som Abbas Money Money.

Glatt skuttade jag vidare till nästa instrument, trummor! Men det fanns ingen lärare. I alla fall lyckades jag lära mig grundtakten i trummandet. Mycket tack vare en förstående musiklärare. Trummandet föll sedan i glömska tills en sen kväll i Florens, när jag och gänget strosade omkring efter en god middag. På piazzan satt tre killar och jammade med sina djembes. Jag kunde inte låta bli att ta några danssteg när jag passerade dem. Killarna vinkade att vårt gäng skulle komma närmare dem. Hela historien slutade i att piazzan kokade av dansande människor……Där och just då var alla ett med trumslagen oavsett ålder, kön eller nationalitet. Vilken magisk känsla! Sagt och gjort det blev djembekurser för mig under tre säsonger. Ibland kom jag hem med blåslagna handflator efter att ha slagit lite väl hårt (och fel). Just nu saknar jag trumningen. Vem vet kanske om något år så sitter jag kanske där vid älvsstranden och trummar in våren.

Med tanke på alla instrument jag provat genom åren så skulle jag rent teoretiskt alltså kunna ha en trio idag; leksaksgitarr, piano och djembe. Och vars fan är det bandet? Får nog fortsätta lyssna på min mp3 och dagdrömma. Det är lika bra.

Italienska tårtan

Polarkakor är praktiska bröd att göra smörgåstårta av .

8-10 bitar

6 halvor Polarkaka

Tomatkräm:

2 dl lätt crème fraiche

250 g kesella

1 dl riven parmesanost

¾ dl finhackad rödlök

1 dl hackade soltorkade tomater i marinad

Salt

Nymald peppar

Pestokeso:

500 g keso

1 dl pesto

100 g skivad salami, skuren i små bitar

Garneringskräm:

100 g philadelphiaost

1 dl crème friche

Parmaskinka

Minimozzarella

Cocktailtomater

Marinerade kronärtskockshjärtan

Svarta oliver

Färsk basilika

Ruccolasallad

 

1.     Blanda ingredienserna till de två olika fyllningarna och garneringskrämen.

2.     Lägg ihop tå polarkakor så att de bildar en cirkel. Bred på tomatkrämen. Lägg på ett nytt lager polarkakor och bred på pestokeson. Täck med ett lager polarkakor.

3.     Bred garneringskrämen ovanpå tårtan. Plasta in och låt tårtan vila över natten i kylen, så att brödet blir saftigt.

4.     Vid servering: garnera med parmaskinka, minimozzarella, cocktailtomater, kronärtskockor, oliver, basilikablad och ruccolasallad.

 

Receptet har jag hämtat från Land nr 16, 11 april. Upphovskvinnan till receptet är Lands matskribent Caroline Hofberg.

Gott till vårutflykten

Italienska parmarullar (12 stycken)

Gör många av dessa, för de har en strykande åtgång

 

2 dl Crème Fraiche
salt och peppar
12 skivor parmaskinka
ett knippe färsk basilika
100 g soltorkade tomater, marinerade

Strimla basilika och tomater. Blanda med crème fraiche. Smaka av med salt och peppar. Lägg en klick på varje skiva parmaskinka och rulla ihop. Ställ rullarna kallt fram till servering. Receptet har jag hämtat från favoritplatsen för inspiration.

 

Rosa C

Såg ni tv-programmet  Solens mat igår? Om inte se den, går i repris flera gånger. Rosa Cucchiella och byn Santo  Stefano di Sessanio stod i fokus. Jag hoppas att ni blir lika kära som jag i den italienska landsbygden. Tror ni att jag vill återvända? Mer än gärna, så även min gamla kollega som ringde upp mig för att påminna om programmet. Ömt vårdar jag mötet med byn i mitt hjärta och hoppas innerligt på att få återvända. Det är människor som Rosa Cucchiella som behövs. Att hon ensam vågade stanna kvar på berget och driva en restaurang kräver mod och passion. Rosa C påminner mig mycket om min mamma.

Det är tydligt att det är Rosa C och alla andra Rosor som håller uppe den italienska ekonomin om man som jag har läst artikeln där den italienske ekonomiministern går till attack mot italienarnas lathet. Det är så tydligt i artikeln att den italienska ekonomiministern vill ändra normerna i samhället (citat hämtat från artikeln):

”Men så finns det andra Italien: folk som riskerar, som drömmer om utveckling och satsar på nytt. Det är tack vare dem som Italien fått del av högkonjunkturen, skriver ministern i landets största tidning, Corriere della Sera.

– Den ambitiösa delen av landet måste bli normgivande för hela befolkningen.”

Märkligt jag har aldrig uppfattat italienare som lata. Jag ser dem mer som livsnjutande entreprenörer av stora mått. Så vill jag också vara.

Jag tycker att artikeln har ett budskap till oss som bor i Sverige, där ”lagom” har en tendens att styra samhället.  

Våga riskera, våga drömma och våga satsa på nya saker! 

Kvinnan på berget och Frufritt

Ikväll kommer jag att nita fast mig i TV-soffan för programmet Solens mat.

Nu får jag tillfälle att via tv-rutan minnas en fantastisk vistelse vid värdshuset Ostello del Cavaliere, som ligger i byn Santo Stefano di Sessanio. Ca 2 timmar från Rom i Apenninerna.

Igårkväll var jag också fastnitad och då var det Frufritt som gällde. Vad händer när man tömmer en hel by på alla kvinnor? Programmet är inspelat i Övre Soppero utanför Kiruna samt Kenya i Afrika.

I mina ögon speglar båda programmen entreprenörsskap………