Piraja praktiserar som rättuppstående hinder eller varför du ska gå hem från krogen före midnatt

Skvattgalet roligt har vi i mitt kära tjejgäng. Istället för att detaljerat berätta om vad vi gör och hur det går till när exempelvis ”fem tuffa tanter intar staden Stockholm” så kommer en skvattgalen sann story från min ungdom.

En lördag satt jag där vid köksbordet i Kurkkio och filosoferade över dagstidningen. Rätt vad det är såg jag i ögonvrån något brunt med hög svansföring skymta förbi i fönstret.  ”Jahapp, nu är utbrytardrottningen Polly i farten igen!”, tänkte jag ilsket. Snabbt hoppade jag i de skor som stod närmast dörren, vilket visade sig vara mammas något för stora träskor. Jag kom ut på gården och såg att resten av hästflocken också var på väg ut från hagen….Utbrytardrottningen hade ju banat väg genom att gnida ned en del av slanorna i grinden. Pollys ögon plirade av bus och hyss, en brall så lilla magen syntes passade hon också på att göra då hon galopperade iväg för att möta sina kompisar.

Jag, i de för stora träskorna, greppade långpisken vid stallväggen och sprang hästarna till mötes med pisken, som respektingivande assistent. Av erfarenhet visste jag deras respekt för det vinande ljudet. Det betydde; bäst att vara snäll annars blir det klatsch på lilla rumpan. Men det gick ju inte så bra i de för stora träskorna….. Jag närmast skuttsnubblade fram i den vita snön och var allt annat än respektingivande. Pisken åstadkom också bara några eländiga små klatschar. Nåväl, flocken med Polly i spetsen försökte finta mig åt höger. Klatsch! Likt en handbollsmålvakt bemötte jag finten med piskens hjälp. ”Yepp”, nu är jag och pisken med i matchen tänkte jag. Snabbt fintade flocken åt vänster, jag bemötte finten med samma visa. ”MIG kommer ni inte förbi”, tänkte jag snabbt.  I samma stund som jag tänkt tanken klart gasade utbrytardrottningen förbi mig till vänster alldeles strax efter att jag snärtat med pisken. Hennes kärlek Javir blev uppjagad och jag såg vilka längtande blickar han kastade efter Pollys bruna rumpa som försvann  från gården mot den hägrande friheten (läs byavägen).  Javir, som är modell större än Polly, försökte komma förbi mig. Men det gick inte så bra, han var inte lika kvick. Så. Han vände om och drog en repa runt gården och kom emot mig i full fart. Jag såg hur han sänkte huvudet och taxerade mig med blicken precis som ett hopphinder…Samlade sig inför språnget och jag mötte hans blick inför språnget. Vägrade att röra mig ur fläcken. Han hoppade…..Det var bara en sak….Kadonk! Högra frambenet träffade mig rätt i ansiktet och jag slogs till marken som en kägla i bowling. Mitt ansikte vilade mot den vita snön och min kära mor hade sett proceduren från fönstret och tänkte i sitt stilla sinne. ”Nu är flickstackarn död eller åtminstone medvetslös…” Då såg hon hur jag sakta höjde huvudet och sedan hörde hon vrålet, det ilskna direkt från avgrunden, och släppte en lättnadens suck. Konstaterade att allt är bara bra och som det ska vara, vilket var det sista jag tänkte på då jag reste mig och borstade av mig snön. Nu jävlars!!!! Sedan började den vilda jakten efter rymlingarna….

Det här var sista gången jag försökte mäta mina fysiska krafter med ett djur.  Att jag sedan såg ut som Muhammed Alis syster dagen därpå är enkelt att lista ut. Sensmoralen i storyn säger sig självt, eller hur?Det är lika sannolikt att man lyckas stoppa en rymmande hästflock som att få ett hugg på krogen halv tre. Så varför stanna kvar? Lämna därför krogen före midnatt om du inte fått hugg. Köp en kvällstidning och godispåse. Det är ett mycket säkrare och roligare alternativ när man fyllt 41. Med denna lilla aktion slipper du att stirra in i ett par urtvättade stringleopardkalsonger på morgonen. (Inte för att det hänt mig, men ifall att.)

Flitiga Lisa goes Bloggus maskus

Från att ha varit en flitig bloggare i drygt två år har jag drabbats av bloggus maskus. En mycket farlig sjukdom som yttrar sig på många sätt, vilka inte är kända inom läkarvetenskapen. Det här är typiska symptom på att du fått bloggus maskus:

Den kreativa bloggusen gör något annat än att sitta vid datorn. Den något överaktiva maskusen sätter sig i olika kroppsdelar och framkallar vid sällsynta fall inflammation. Maskusen sätter sig också i huvudet och framkallar dåligt samvete. Vanliga tankar vid bloggus maskus är: Jag har ju INTE bloggat. INTE bloggat. MÅSTE blogga.

(Vem har sagt att jag måste? Ingen. Inte ens jag själv. Bara den där bloggus maskus. Det här är min sida och här gör jag som JAG vill. Fine.)

Och ja. Ärligt så trodde jag att min inflammerade högra axel var en effekt av för hög datorkonsumtion och stress. Men nixpix. Efter noggrann egen självrannsakan har jag kommit fram till att det är jag själv som är roten till det onda. Inte datorn, inte stress och inte någon annan person på det här jordklotet.

Hela -ja hela- mitt liv har jag läst böcker i timtals liggandes på mage …Den vanan har jag brutit nu. Från och med en vecka tillbaka ligger jag på rygg och läser böcker. I en hel vecka har jag bullat upp massor med kuddar i sängen och nu funderar jag på att byta ut min nittonåriga säng. Sa du att jag har en gammal säng? (Nä, du skojar) Fortsättning följer….Jag har också lovat mig själv att ta mikropauser när jag sitter vid datorn.

Foträt+kofta=jag 40 år

Undra om foträta skor och mysiga koftor är ett tecken på medelålder? Det känns som att jag svikit klackeskor  och kritstrecksrandigt för en stund när jag står där och väljer kläder på morgonkvisten.

Under detta mitt år som 40 har jag bara köpt två par skor och det nu i veckan.  Jag prioriterade skön comfort och mjukt skinn framför hög klack. Josef Seibel och Rieker. Tyskar kan det där med skor. Egentligen skulle jag köpa gröna skor, men äger numera bruna och gråsvarta. Uppenbarligen är jag inte bara medelålder utan även färgblind…..Schnygga skor har jag i alla fall med pytteliten klack.

I år har jag också handlat två kavajer,  tre koftor och bara en (!) munkjacka. Koftorna dominerar för första gången. Ännu ett ålderstecken tror jag.

Det som däremot består är att det är mycket färg i min garderob. Skönt att något iallafall är som det alltid varit. Ja, ja jag tar väl den där gamla trasan då…..

Är jag förvånad?

Hittade en lapp på min bil.

Snygg parkering! Vi får stå på gatan och riskera p-böter pga att vi inte kommer fram till vår parkeringsplats på gården + att du parkerat in samtliga på gården.

/vi som bor här och betalar för vår p-plats

Sorry ”vi som bor här och betalar för vår p-plats” – men jag frågade faktiskt om det var ok att parkera där. Uppenbarligen var det inte så och bilen den flyttade jag, om än något sent för att vara i din smak kanske? Jag upphör inte att förvånas över en del människors egoistiska och sura beteende men jag lägger ingen energi på att bemöta dem om de inte kan kliva ur sitt kollektiva alias. Det är ingen idé.

Nu till en annan händelse. En kväll i tvättstugan.

När jag kommer till tvättstugan upptäcker jag att någon plockat ut min tvätt från tvättmaskinen och torkskåpet. (Vän av ordningen funderar ni säkert på hur personen kunde ta sig in. Tvättutrymmen i bostadsfastigheter brukar ju ha någon form av bokningssystem och dörrar låsas med cylinder. Och ja, så är det även här – men eftersom jag missat min tid valde jag att tvätta i grovtvätten och den går inte att låsa.) I stunden blev jag heligt förbannad över att någon kan vara så fräck, själv skulle jag aldrig göra det. Den gyllene regeln i tvättstugan är att tider ska respekteras och om någon hunnit före dig så är det så. Funderade på att tömma allt och kasta personens kläder på golvet, men eftersom jag för närvarande är på ett toppenhumör valde jag att ta mina kläder därifrån istället för att starta ett tvättstugekrig. Om hans kläder är viktigare att tvätta än mina så får han väl leva med det då - det bjuder jag på i sann generös Piraja-stil. Och ja, det var en han – såg det på tubsockarna och t-shirtarna  i torkskåpet.

Så återigen jag upphör som sagt var aldrig att förvånas över en del människors egoistiska beteende men jag lägger ingen energi på att bemöta dem -det är ingen idé!  Jag har viktigare saker för mig, som att producera detta blogginlägg. Sedan ska jag fixa någon som installerar tvättmaskin i lägenheten på studs. Har engagerat flera i min omgivning och ja, jag äger en tvättmaskin. Den har stått där i toaletten i minst två år (!).

Det är bara det att den är fortfarande oinstallerad. (Ähum, jag har som inte haft tid. Läs, vet inte hur man gör….Och är skitskraj för att koppla fel.) Är jag förvånad eller är jag förvånad? Ibland gör jag märkliga prioriteringar i mitt vardagsliv,  men nu står fixa tvättmaskinen överst på min göralista. Måttet är rågat. Har många potentiella kandidater som anmält intresse, vilket är roligt! Hela min vänskara är engagerad i tvättmaskinens öde hos Piraja. Själv är jag inte ett dugg förvånad att det skulle gå såhär länge innan jag installerar den.

Bamse är inte honungstypen

Så har jag avverkat tredje gången på fyrkanten och andra gången i ridhus.  Denna gång var vi samtliga fem på plats för första gången. Igår fick jag rida Bamse, en fin vit valack modell mindre. Helt olik Poiken – en hel del motor som kräver tydliga hjälper och mjuk hand. Ingen man åker på så att säga. Passet innehöll fortsatt arbete med lösgörande övningar – mycket volter och skänkelvikningar.

Bamse (den räven) avslöjade mina svaga sidor som ryttare. Jag har nämligen fruktansvärt svårt att slappna av som ryttare på en häst med skumpig trav. Och när jag är spänd som en fiolsträng blir sitsens inverkan minimal. Mitt slarv med yttersidans hjälper gjorde att han tenderade att flyta ut i volterna. Galoppfattningarna påminde nog mest om ”Ugglan Helge och Magica de Hex flyger i det blå” och när vi väl galopperade tyckte jag att det gick väldigt fooort, men inte enligt ridläraren. Ja, jag gjorde alla möjliga fel och det kändes inte som att vi pratade samma språk.  Kanske att jag dömer mig själv lite väl hårt, men under den senare del av passet gick det j….t bra, för då hade jag börjat förstå att jag tjuvhållit honom och gett dubbla signaler.

Så gårdagen var för mig ett nederlag, men jag ger inte upp – vill upp i sadeln på en gång. Sån har jag alltid varit och nu vet jag hur Bamse är. Ska bli riktigt spännande att se hur passet går nästa måndag då jag aspirerar på att förvandla mig till en harmonisk heffaklump. Och L – över min döda kropp att jag är sjuk nästa måndag. Kommer inte på fråga.

Nuläge:  Jag går som en gammal tant. Har ömmande magmuskler, blåmärken vid knäskålarna och en muffa som ömmar. Inga registrerade ridsår hittills.