You are currently browsing the tag archive for the 'häst' tag.
En sann vän-Kalle Kula
Från påskhelgen en liten bild med mig på hästryggen och en glimt av den uppdaterade ridutrustningen. Han, Kalle Kula, är en vän i vått och torrt. Ser ni mina rosiga kinder? Upphovet till rosorna är en heltimmes genomkörning på ridbanan. Det reds serpentiner och tränades tempoväxlingar samt övergångar så jag glömde bort tid och rum. Läraren gormade och min kropp var lika slak som en lake efter passet.
någon gång då och då brukar jag ha med den här söta killen. Han heter Ahmed Khamal, men till vardags kallas han för Kalle Kula.
Uppväxten på en bondgård är speciell och jag önskar att fler skulle ha den möjligheten. Det ger en god hälsa, lär dig att ta ansvar och att handla istället för att passivt titta på. Idag vill jag berätta om hon som lärt mig grunderna i ledarskap.
Den 23 december 1981 kl 14.23 klev hon ned för rampen på gården i Kurkkio. Det hade börjat skymma. Hon var en brun, ja oansenlig liten häst med spetsade öron och ögon som plirade nyfiket under lugg. Bus och energi sken från hennes ögon. Egentligen skulle vi ha fått en annan häst. En lugnare inriden valack – men Erik som hörde lite dåligt hade råkat ta fel häst vid lastningen. Vi fick alltså ett oinridet sto med vilja av stål och lika mycket kraft som forsen tre kilometer hemifrån. Lyckokänslan från den dagen kan jag komma ihåg fortfarande än idag. Alla våra sparade pengar hade gått till henne. Mamma och pappa bidrog också med en liten slant. Min syster tyckte att hon skulle heta Gutten. – Det är en hon fräste jag, då kan HON inte ha ett pojknamn fattar du väl? -Jaha, men jag tycker att Gutten är ett fint namn replikerade min syster bestämt. Gemensamt fattade vi i alla fall beslutet att hon skulle få namnet Polly, efter godiset som vi gillade så mycket. Namnet fick hon på julaftons morgon. Den dagen passade hon också på att visa en del av sina talanger då hon rymde iväg ut på landsvägen och bekantade sig med omgivningen. Vi sprang efter lyckligt ovetande om alla kommande bravader med Polly, hon som skulle lära mig det mesta om ledarskap.
Mamma och pappa hade tidigt deklarerat villkoren för vår första häst. Jag och min syster skulle få ta ansvaret själv för skötsel och motion. De skulle inte lägga sig i, men hjälpte till om vi bad om det. Det kändes tryggt att ha den uppbackningen, de hade ju så lång erfarenhet av att ta hand om djur. Vi lärde oss pengars värde ganska snabbt, det var ju vi som skulle köpa nya borstar, träns, sadel o.s.v. Till vår hjälp hade vi också många kompisar med hästkänsla, vilket var bra eftersom vår erfarenhet inte var så stor – däremot hade vi ett brinnande intresse. Hierarkin var tydlig mellan mig och min syster i början. Det var jag som bestämde i stallet, jag var äldre. Idag är det inte så, jag har överlämnat ledarskapet i stallet till min syster – det är hon som är den egentliga talangen inom ridning – jag coachar henne med ovationer.
Att hantera Polly krävdes mod, hon var en egensinnig liten tjej som hittade på hyss om man inte var närvarande. Förutom närvaro fick jag en förmåga att vara förutseende och se sammanhang, att vara steget före henne. Det bästa hon visste var att rymma från hagen, över eller genom stängslet till allas förtret. Ofta drog hon också en repa genom byn med svansen i vädret – här är det jag som är drottning sade hon åt mig! Emellanåt brast mitt tålamod med henne och många gånger har jag hotat henne med att det blir att resa med den gröna bilen om hon inte sköter sig. Kommunikationen mellan oss har i alla fall hela tiden varit rak och tydlig. Många är de gånger då hon försökt att ta egna vägar hem till stallet eller brallat hej vilt av glädje. Den största belöningen jag fick var ett glatt gnägg på morgonen och frihetskänslan att sitta på hennes rygg eller att hon vigt hoppade över hinder i skogen. Efter några år fick Polly hästkompisar på gården, men hon den första hästen har alltid haft en speciell plats i mitt hjärta. Umgänget med henne och andra djur på gården har gett mig egenskaper som jag tagit med i yrkeslivet. Mod; att fatta beslut, att vara orädd och se till verksamhetens bästa. Äkta; det kommer från hjärtat, att vara tydlig i information och att lyfta andra individer. Passion; jag brinner när jag jobbar. Tycker att det är roligt att leda och utveckla. Att få människor att sträva mot ett gemensamt mål. Tillit; Att ha förtroende från medarbetare och omgivning. Förpliktelse; Att sköta sitt uppdrag; organisera, leverera och följa upp.
Det är en häftig känsla att hantera en häst, när man vet att de skulle kunna göra slarvsylta av en om de ville. Men de gör inte det för att de känner sig trygga och har tillit till ledaren, två viktiga ingredienser att skapa i en grupp människor om du är chef och ledare. Söndra och härska fungerar inte, då får du bara hästen/gruppen att hoppa en meter. Med tillit och trygghet kan du se fram emot att hoppa några decimeter till. Det kräver dialog. Precis som den, jag och Polly hade. Rak, ärlig, fylld av glädje och respekt för varandra. Det skulle jag vilja se mer av i dagens ego-samhälle.
En gammal ponny-karriär med hopp över stock och sten,
kan ge dig möjligheten att bege sig in i vinnarcirkelns sken.
Ryttare – bliv vid din läst,
skaffa dig en bra hoppe-häst
Maja
…som gillar att dikta och rimma när andan faller på
