You are currently browsing the tag archive for the 'hälsa' tag.
Idag var det så dags för första mammografibesöket. Hjärnspökena hade dansat sin polka för femtielfte gången när jag klev in genom dörrarna. I väntrummet fanns en stor skylt; Därför klämmer vi hårt….(Synd att jag inte hade med kameran då hade ni fått bildbevis). Jag var först på plats och satte mig lugnt ned i stolen, strax efter mig kom en drös med damer modell äldre.
Först in i tuttfabriken var jag.
En mycket vänlig sköterska tog hand om mig och förklarade allt på ett synnerligen pedagogiskt sätt, så jag behövde inte krypa in under maskinen….
Tuttarna klämdes i våffeljärnet. Och jag stod där, väntade på tillfället då det ska göra riktigt ont på grund av trycket – men det kom inte! Sköterskan skrattade när jag undrade om det var allt maskinen kunde åstadkomma. Något måste vara fel på min kropp eller så har jag ruskigt tåliga tootsisar.
Så tjejer, kvinnor och damer – var inte rädd för tuttfabriken. Lyssna inte på omgivningens historier, smärta är högst individuellt. Om jag klarar det så gör ni också det.
Tandläkar- och gynekologbesök slår mammografin med hästlängder vad gäller obehag och utsatthet.
Tack för pepp på min blogg och ikväll tänker jag festa loss med att trycka i mig två godispåsar av märket Ahlgrens bilar. Det är jag värd.
Jag är just hemkommen från måndagens ridpass och idag har jag bokstavligen fått känna av fyrkantens sand på hjälmen och innanför tröjan. Ridterminens första drutt av hästryggen hände ikväll och det från Verner. Jag föll i sidled för hästf-n bestämde sig för att göra en ormliknande rörelse åt vänster i vänstergalopp. Den korta halsen försvann under mig och jag fortsatte till höger,fallhöjden var som tur var inte speciellt hög. Hästar med kort hals brukar vara knepiga är min tes och den bekräftades. Lotta hade redan förvarnat mig om att han kan göra småhyss, så jag var förberedd.
När jag låg där i sanden kunde jag inte annat än gapskratta. Jag tyckte att det var himla komiskt och slog mig inte ett dugg. Lite buserier får man räkna med när det är en mindre ponny, ju mindre desto mer bus och hyss. Resten av lektionen gick utan andra missöden och Verner skötte sig exemplariskt, han rider jag gärna igen. Helst redan nu på onsdag kväll.Verner har stallets skönaste trav vid nedsittning och stallets mjukaste sadel. Punkt.
Det har gått tre ridlektioner utan statusrapport från min sida. Eftersom jag missat en del måndagslektioner pga resor i jobbet rider jag nu två gånger i veckan en månad framåt tills det är juluppehåll. Kändes lite jobbigt med den vetskapen ikväll, men väl på hästryggen försvann allt. Vi arbetar vidare med lösgörande övningar på olika sätt i alla gångarter. Volter och skänkelvikningar omvartannat. Tinkerkorsningen Otto red jag i måndags och den ”arabliknande” skimmeln Calle har jag fått rida ikväll, båda är importerade om jag inte minns helt galet. Calle var som sammet i munnen, precis som min Kalle Kula hemma på gården i Kurkkio. Otto är som ett tufftufftåg, robust som ett isberg och definitivt inte lättriden.
Gosh vad jag är imponerad av mig själv och mitt tålamod på fyrkanten. Borta är den argsinta ryttaren – som ledsnar efter några varv. Och VILKET steg denna Calle har i traven! Jag bara smälte…..Nu har jag också bestämt mig för att ”this is it”, den här träningen ska jag ha även under våren. En gång ryttare – alltid ryttare!
Minus: Just nu är mitt största problem att jag slarvar med ytterhanden på böjt spår och jag känner själv att innerskänkeln är något för långt bak för att åstadkomma rätt drivning på böjt spår.
Plus: Att jag får cred för mina fina ridhänder av Lotta. Jag blev så himla glad för den kommentaren, för jag har alltid levt med bilden av att jag är riktigt elak i handen….Tack mästersyster för det är du som skapat dem med allt tragglande i ur och skur på vår egen fyrkant!
Nuläge: Duracellvarning i kroppen! Snart har jag skänklarna också som det ska vara, då jävklars ska ni få se på Meredith Michaels…Mäh, jag tror inte det! Aspirerar inte på att bli någon Meredith, jag är fullkomligt nöjd just nu för min kropp känns som dynamit! Såhär ska det kännas när man hittat rätt typ av träning.
Måndagens ridlektion bestod av skänkelvikningar och volter. Under mig hade jag en av stallets finaste hästar, Spirit. En indianhäst med mage som låter hulk, hulk när han travar omkring och som gillar att pyssla med ryttarens kläder. Det känns som att det gick helt ok för att vara första gången. Han var helt enkelt urhärlig att rida, förstår att han är de flestas favorit. Spirit var stadig som en siouxhövding.
Minus: Jag måste bli bättre på ledande tygeltag i volter och skänkelvikningar. En annan insikt är att jag har en tendens att dra upp knäskålen när jag skänklar. Ajabaja. Det tar tid att lära bort gamla olater.
Plus: Euforin efteråt och att jag inte fick så många kommentarer om att jag faller fram, faktiskt inte en enda vad jag kommer ihåg. Det tolkar jag som att min sits var under kontroll.
Nuläge: Salvekvickplåster på stjärten! Det var första gången jag red med långkallingar och sömmen skavde som sjutton. Tisdag hade jag fruktansvärt svårt att stå upprätt pga värkande magmuskler. Idag är det bättre!
(Veckans bonusavslöjande: För en vecka sedan kunde jag ta på mig ett par jeans som legat i garderoben i över två år. Yes!)
I måndags fick vi träna med markbommar i trav och galopp vid två av fyrkantens hörnpasseringar. Jessus vad roligt! Ponnytakterna i mig kom fram så det visslade om det. Det enda jag tänkte på var fram, fram och fram! Skit i om det är snyggt – bara fram! Mitt på bommarna, för där passar avståndet Wonders steglängd.
Måndagen innan diskuterade vi i ridgänget om just hoppning – jag är som lite ängslig inför hoppning, det är minst tio år sedan jag hoppade sist. Klarar nog bara tändstickshöjder, men måndagens markarbete över bommar gav mersmak. Ge mig ett hinder och ge mig Wonder! I’m in. Jag är redo.
Minus: Att jag glömmer det självständiga arbetet med volter och ledande tygeltag. Sjuttsikens slarv och nonchalans. Lena påstod att hon inte såg ett endaste ledande tygeltag. Jag har sökt i mitt minne och vid ett tillfälle vet jag att det var ett ledande tygeltag. Med andra ord fick jag inte ner Wonder på samma sätt som gången innan.
Plus: Att jag var följsam över bommarna och att jag red Wonder i ett friskare tempo. Fick plus från Lotta för det. ”Det handlar om att våga rida han i ett hårdare tempo, för att därifrån få ner han på tygeln”. Just det bär jag med mig till nästa gång.
Nuläge: Jag var helt slut efter passet. Rid ni också i i full fart i ett ridhus, tro för tusan inte att ryttaren bara sitter och åker…Träningsvärken är idag i det närmaste obefintlig, igår var det en tuff dag för mina lår, ryggmuskler och underarmar.
