Piraja praktiserar som rättuppstående hinder eller varför du ska gå hem från krogen före midnatt

Skvattgalet roligt har vi i mitt kära tjejgäng. Istället för att detaljerat berätta om vad vi gör och hur det går till när exempelvis ”fem tuffa tanter intar staden Stockholm” så kommer en skvattgalen sann story från min ungdom.

En lördag satt jag där vid köksbordet i Kurkkio och filosoferade över dagstidningen. Rätt vad det är såg jag i ögonvrån något brunt med hög svansföring skymta förbi i fönstret.  ”Jahapp, nu är utbrytardrottningen Polly i farten igen!”, tänkte jag ilsket. Snabbt hoppade jag i de skor som stod närmast dörren, vilket visade sig vara mammas något för stora träskor. Jag kom ut på gården och såg att resten av hästflocken också var på väg ut från hagen….Utbrytardrottningen hade ju banat väg genom att gnida ned en del av slanorna i grinden. Pollys ögon plirade av bus och hyss, en brall så lilla magen syntes passade hon också på att göra då hon galopperade iväg för att möta sina kompisar.

Jag, i de för stora träskorna, greppade långpisken vid stallväggen och sprang hästarna till mötes med pisken, som respektingivande assistent. Av erfarenhet visste jag deras respekt för det vinande ljudet. Det betydde; bäst att vara snäll annars blir det klatsch på lilla rumpan. Men det gick ju inte så bra i de för stora träskorna….. Jag närmast skuttsnubblade fram i den vita snön och var allt annat än respektingivande. Pisken åstadkom också bara några eländiga små klatschar. Nåväl, flocken med Polly i spetsen försökte finta mig åt höger. Klatsch! Likt en handbollsmålvakt bemötte jag finten med piskens hjälp. ”Yepp”, nu är jag och pisken med i matchen tänkte jag. Snabbt fintade flocken åt vänster, jag bemötte finten med samma visa. ”MIG kommer ni inte förbi”, tänkte jag snabbt.  I samma stund som jag tänkt tanken klart gasade utbrytardrottningen förbi mig till vänster alldeles strax efter att jag snärtat med pisken. Hennes kärlek Javir blev uppjagad och jag såg vilka längtande blickar han kastade efter Pollys bruna rumpa som försvann  från gården mot den hägrande friheten (läs byavägen).  Javir, som är modell större än Polly, försökte komma förbi mig. Men det gick inte så bra, han var inte lika kvick. Så. Han vände om och drog en repa runt gården och kom emot mig i full fart. Jag såg hur han sänkte huvudet och taxerade mig med blicken precis som ett hopphinder…Samlade sig inför språnget och jag mötte hans blick inför språnget. Vägrade att röra mig ur fläcken. Han hoppade…..Det var bara en sak….Kadonk! Högra frambenet träffade mig rätt i ansiktet och jag slogs till marken som en kägla i bowling. Mitt ansikte vilade mot den vita snön och min kära mor hade sett proceduren från fönstret och tänkte i sitt stilla sinne. ”Nu är flickstackarn död eller åtminstone medvetslös…” Då såg hon hur jag sakta höjde huvudet och sedan hörde hon vrålet, det ilskna direkt från avgrunden, och släppte en lättnadens suck. Konstaterade att allt är bara bra och som det ska vara, vilket var det sista jag tänkte på då jag reste mig och borstade av mig snön. Nu jävlars!!!! Sedan började den vilda jakten efter rymlingarna….

Det här var sista gången jag försökte mäta mina fysiska krafter med ett djur.  Att jag sedan såg ut som Muhammed Alis syster dagen därpå är enkelt att lista ut. Sensmoralen i storyn säger sig självt, eller hur?Det är lika sannolikt att man lyckas stoppa en rymmande hästflock som att få ett hugg på krogen halv tre. Så varför stanna kvar? Lämna därför krogen före midnatt om du inte fått hugg. Köp en kvällstidning och godispåse. Det är ett mycket säkrare och roligare alternativ när man fyllt 41. Med denna lilla aktion slipper du att stirra in i ett par urtvättade stringleopardkalsonger på morgonen. (Inte för att det hänt mig, men ifall att.)

Grattis med en dos saknad

Idag firar mina föräldrar sin 35:e bröllopsdag.  Hurra, hurra, hurra för er!

Jag kommer såväl ihåg den regniga och kalla oktoberdagen som var ert datum för bröllop. Vi var tvungna att ta på oss fina kläder och åka till prästen i Junosuando. Det enda jag minns var ett himla mumlande plus att syrran och jag hade myror i kroppen där vi satt i prästens fåtöljer tillsammans med farfar och farmor. Ingen av oss ville vara DÄR. Det var ju som onödigt att mamma och pappa skulle ha ring på fingret.  Emil i Lönneberga på TV var viktigare för oss.

Att mina föräldrar gifte sig var morfars sista önskan när han låg där på dödsbädden i cancer. 27 dagar senare flög han till himlen. Till mormor, morfar, farmor och farfar: Jag saknar och tänker på er fina människor en hel del. Vill att ni ska veta det.

Fler Alice till världen!

På vår grundskola hade vi en lärare. Hon brann för dans. Från lågstadiet till högstadiet skuttade vi omkring efter hennes order som små schimpanser till polka, schottis, vals, hambo och diverse andra folkdanser.

En del danser var definitivt roligare än andra, men ändå skuttade jag som en guttaperkaboll.Trojka var en fartig och rolig dans, som jag gillade. Då var man tre som dansade tillsammans.  Såhär en massa år efteråt har jag förstått att Alice lärde mig personligen en del grundläggande saker inför livet.

• Att fysisk beröring är viktigt.
• Att se den andra människan i ögonen.
• Att våga släppa kontrollen och följa rytmen.
• Att alla ska vara med oavsett taktkunskaper!

Ja, banne mig – det skulle behövas fler som Alice i denna värld!

Glad Påsk

Nä, inte riktigt än va?

Men när jag tittar på min köksmatta kan jag inte få undan tanken om att det inte är så långt till påsk och sommar. 

Det är Hjördis utanför Gällivare som vävt den av gamla trasor. Jag har fått den av min kära mamma. I flera års tid har jag beundrat mattan och när jag var hemma under julen uttryckte jag min önskan att få ärva den. Och så FICK jag den på en gång! Samtidigt gav jag min vardagsrumsmatta åt mamma, den som jag köpte för några tusen. MEN den här mattan känns som mer värd. Skapad av flitiga fingrar vid en vävstol. Nu pryder den mitt köksgolv och gör mig glad varje morgon.

Samtidigt funderar jag på vart jag ska hänga den vackra tavlan jag fick. Lilltjejen som gav den åt mig vid jul sa:

Det är två förebilder fångade på bild utövandes sin favoritaktivitet.

Den föreställer mig och mamma sittandes på trappan in till mitt barndomshem. Tavlan är lika varm och glad som mattan. Den ska få en speciell plats.

Jag är som glad och berörd. Jag=en förebild.

Så var det gjort

Ja, jag vet att jag skulle rapportera igår kväll. Nu blev det inte så. Jag vet inte var jag ska börja? För det var en så rolig dag, den var så spontan och händelserik. Jag lämnade min bostad igår vid 09.30 och kom hem idag vid lunch. Ska jag berätta om alla trevliga människor jag mötte under dagen? Allt vad jag gjorde, allt roligt och mysigt. En del av det jag fick höra (som fick håren att resa sig på min kropp). Nej. Jag börjar inte där.

Jag börjar med en återblick. I min ungdom spelade jag en del teater – det har varit julspex och sketcher framförallt. Gladeligen har jag bland annat iklätt mig roller som Lindeman (Hasse och Tage), Mark Knopfler (från Dire Straits) och Smurfarna. Om jag gjorde det bra överlåter jag till åskådarna, men kul var det att sätta ihop en teater – att vara en del i ett sammanhang. Mycket improvisation var det där och då, vi var regissörer, producenter och skådespelare i ett. Jag kanske också ska säga att det här var vääääldigt länge sedan, på 1980-talet närmare bestämt.

Som vuxen har jag flitigt besökt olika teaterföreställningar, framförallt har jag en stark dragning till det som är förknippat med lokal historia och identitet. Det har ni säkert märkt efter att ha följt min blogg. Varje år söker jag utmana min kreativa sida och längtan till teater har varit stark de senaste åren. Nu har jag gjort slag i saken och varit på uttagningen till Krigsoperan- Sotaooppera igår. Föreställningen går av stapeln nästa år i Haparanda-Tornio, premiär 26 juni 2009.

Med skallrande knän och stel som en pinne klev jag in där på Folkets Hus i Haparanda. Allt vad jag lärt mig genom åren var som bortblåst…..Frågan som kretsade i mitt huvud var ”Varför utsätter jag mig för det här?” (Räcker det inte med att jag har ett utåtriktat arbete i ledande position, där jag också står på scen så att säga…..Men nu hade jag bestämt mig för att ge det här en chans, det här VILL jag göra – det här känns ROLIGT och då SKA jag göra det.)

Väl innanför dörrarna hälsades vi välkomna av regissörerna Ulf Fembro och Pia Suonvieri. Assisterande regissör Ros-Marie Barmosse och producent Doris Notlind var också där. Jag fick fylla i en talong med kontaktuppgifter och diverse uppgifter om ålder, storlek, intressen, färdigheter och erfarenheter. Därefter var det dags för fotografering.

Efter det samlades vi i ring, gjorde rörelse- och röstövningar, för att testa vår samarbetsförmåga. Inget krävande för dem som medverkat i tidigare uppsättningar, men nog krävande för mig – det är ju en helt ny situation där jag inte har någon gedigen erfarenhet. Jag tror själv att liknelsen ”pipande kassaskåpskista” är träffande för min del. Avslutningsvis fick vi tillfälle att träffa regissörerna för korta, enskilda intervjuer.

Sedan var det gjort. Nu vet jag hur det känns. Igår, idag och framöver känner jag mig modig, för att jag tog det här steget och utmanade mig själv. Idag vet jag inte var det kommer att sluta och det känns JÄTTE-spännande.