Rekryteringen av kyrkoherden till Pajala liknar en dokusåpa där jag med ljusets hastighet reser tillbaka i tiden. Här är artikel ett och artikel två  som små aptitretare i den lokala mediaföljetongen.

Medeltida fasoner som inte hör hemma i dagens moderna samhälle visar sitt grinande ansikte mot en ytterst kompetent kvinna. Skämmes säger jag! Piraja dissar förfaringssättet.

Kan denna såpa ha fått en lösning med dagens presskonferens?

Den som lever får se. Jag säger bara Heja Monika! Piraja hissar dig.

Måndagens ridlektion bestod av skänkelvikningar och volter. Under mig hade jag en av stallets finaste hästar, Spirit. En indianhäst med mage som låter hulk, hulk när han travar omkring och som gillar att pyssla med ryttarens kläder. Det känns som att det gick helt ok för att vara första gången. Han var helt enkelt urhärlig att rida, förstår att han är de flestas favorit.  Spirit var stadig som en siouxhövding.

Minus:  Jag måste bli bättre på ledande tygeltag i volter och skänkelvikningar. En annan insikt är att jag har en tendens att dra upp knäskålen när jag skänklar. Ajabaja. Det tar tid att lära bort gamla olater.

Plus: Euforin efteråt och att jag inte fick så många kommentarer om att jag faller fram, faktiskt inte en enda vad jag kommer ihåg. Det tolkar jag som att min sits var under kontroll.

Nuläge:  Salvekvickplåster på stjärten! Det var första gången jag red med långkallingar och sömmen skavde som sjutton. Tisdag hade jag fruktansvärt svårt att stå upprätt pga värkande magmuskler. Idag är det bättre!

(Veckans bonusavslöjande: För en vecka sedan kunde jag ta på mig ett par jeans som legat i garderoben i över två år. Yes!)

Denna veckas första dag innebar att jag numera kan titulera mig 40+.  MajaPiraja är inte en 40-taggare utan lite därtill. Jag vill tacka alla som gratulerat samtidigt som jag tackar dem som inte gjort det. För hur kul är det på en skala mellan ett och tio att livet för varje dag blir kortare och kortare? Måndagen avslutades på hästryggen. Jag hade äran att få rida en av indianhästarna i stallet, Spirit. Där på ryggen kände jag återigen känslan av flow…Magiskt. Ridningen är min egen lilla oas just nu. Mer om det imorgon.

Denna veckans andra dag har avslutats med en underbar ayur-veda behandling (abhyanga). En present från förra året. Klokt av mig att boka in behandlingen just nu. Inte en tanke fastnade där jag låg på britsen, jag bara flög iväg och somnade till doften av fjäderlätta rörelser och underbart doftande oljor.

Dalai lama, porlande lycka och rosa bomull är det enda som kretsar i mitt huvud. En känsla av välbefinnande och plus plus. Jag är mycket glad att jag prioriterar att lägga in dessa oaser i mitt liv, det gör att jag orkar hålla ett högt tempo.

Alla mina telefoner är avstängda, rummet fyllt av tända ljus. Jag dricker vatten och det enda jag ytterligare ska göra idag är att värma lite mjölk som ska kryddas med kardemumma och kanel.

Njuuuter.

Vad gör du nu för tiden? Varför hör du aldrig av dig? Kända strofer levererade av Tomas Ledin och de kan även till viss del karaktärisera min blogg, styvmoderligt behandlad den senaste tiden från min sida. Jag är inne i halvlek av en ytterst intensiv period. Ett axplock av den senaste veckans arbetsschema; deltagande vid en konferens om minoritetsspråket meänkieli i Pajala med tillhörande kort föreläsning, möte med elever vid Teaterhögskolan om framtida samarbete, mediauttalanden, säljsamtal till företag om årets Julkalender i Stadsparken, samrådsmöte med Länsstyrelsen och tv-inspelning samt fotografering i Stockholm under fredagen.

Veckan har avslutats med mycket sömn och tillsammans med vänner. I telefon,  kring köksbordet sliskandes pizza och svart pasta med köttfärs. Mina små fåglar har också varit och hälsat på. Medans jag och föräldrarna gluttade på Idol lekte de konferens. De gamla välkända lekarna såsom doktor och hela havet stormar dög inte, nä det skulle vara något modernt som konferens. (Paradoxalt är det att småfåglarna leker vuxenlekar och jag som för allt i världen inte vill tappa mitt barnasinne!) Om nästa möte är tråkigt har jag i alla fall fått lösningen serverat på ett silverfat av småfåglarna, hitta en hålslagningsapparat och slå så många hål som möjligt på ett vitt papper. Det är vad leken konferens går ut på. Inspirerad av helgen har jag därför utan att fråga om lov bokat in mig på en resa till Egypten tillsammans med en mycket kär väninna. Det blir bara vi två med all inclusive och en massa böcker. Januari är en dötråkig månad som jag bara måste slå hål på. Så bra. Nu är det fixat.

Jag fick möta det vita och vackra.  Älskar ljuset som kommer med snön.

Tyvärr inga snöänglar gjorda. Än så länge.

Fredag kväll till söndag kväll var avkoppling, fina vänner och familj. God hemlagad mat.  Frisk luft och snöiga hästmular. Underbart, helt enkelt.

I Kurkkio vill jag bo någon gång i framtiden.