Vi börjar väl med rädslan. Jisses Amalia vad rädd jag var förra måndagen. Fick rida fina Calle, senaste gången jag red honom var i december 2009. Kroppen mindes känslan av att tappa kontrollen, jag blev rädd och nervös. 45 kg Maja mot 500 kg pigg Calle. Hedvig på min högra axel tjatade om min bristande kunskap i ridning. Pepp-Maria på min andra axel tystnade….Jag blev styv i kroppen och okänslig med min inre hand.
-Jag fixar inte det här, sa jag uppgivet åt ridlärar-Lotta.
- Maja, du måste tro på dig själv för du kan rida, svarade hon.
Maria tog till orda, tystade Hedvig och viskade stärkande ord i mitt vänstra öra. Balansen återställdes. Regnbågsfärgerna spred sig i min kropp och jag förstod Calle till viss del. Ändå kände jag mig misslyckad förra måndagen, hade helt glömt bort hur bra det gått de senaste lektionerna med Wonder, Sammy, Spirit Lee och Malte. Rädslan och prestationsångesten var påtaglig, tilliten att jag faktiskt kan var häckväck. Idag, en vecka senare, med ännu en tur på Calles rygg under gårdagskvällen tackar jag min kära ridlärare och mina lektionskompisar för att de peppar mig. Igår gick det mycket bättre, rädslan påverkade mig inte så mycket. Ska nu leva på karamellen jag fick av ridlärar-Lotta igår:
- Ikväll ska du vara stolt över dig själv Maja.
Just nu kan jag bara drömma om den här typen av prestation på en skimmel vid namn Calle, någongång 2028 kommer det att se ut såhär. Hon som rider heter Emma Emanuelsson och hästen heter Stokdals Livanos.
Sådärja. Det var rädsla det.
Och turbon det är mitt jobb. Allt går på turbo för tillfället, sedan jag var här sist för en vecka sedan har jag avverkat 90 mil i bil. Kansliarbete, möten med olika myndigheter, statssekreterare och personal vid Arbetsmarknadsdepartementet samt årskongress och styrelsemöte. Turbofarten har kryddats med What’s up Sápmi? i Vittangi och firande av den romska nationaldagen i Luleå. Heja säger jag till Giron Sámi Teáhter för en fantastisk föreställning! Och ett stort hurra tillägnas Tanja Hagert, ordförande i Föreningen Romani Kvinnans rätt i samhället för den fantastiska showen vid Kulturens Hus.
Nu har jag tre arbetsdagar kvar innan jag tar en välförtjänt påskvila och då blir det ett längre tillfälligt avbrott. I Kurkkio såklart. Räknar dagar. Bara ynka tre arbetsdagar tills jag är i huiviland, kokkaffeland och hjärtats boning. Och under påsklovet ska det sockerknarkas så det står härliga till!
Jag önskar dig verkligen en välbehövlig vila – ha det gott och vi syns kanske inte förrän på Blåkulla.
Angående programmet så skrattade jag också eftersom jag kände humorn, den torra, som kanske inte alla kan känna. Misstänker att det inte blev som de trott.
Det är intressant med kroppsminnet tycker jag. Var med om något liknande för några år sedan. Sedan bestämde jag (i samråd) med min ridlärare att målet med just den lektionen bara var att andas. Det hjälpte och slutligen så gick den ridlektionen väldigt bra. Och nästa gång jag red den hästen var det den känslan som kroppen mindes.
Hälsa till alla i Kurkkio från mig och ha en fin påskledighet!
Kram
Bra Maria-muskler där! Hedvig! Shut the f**k up!
Happå påskolov så syns vi!
Eller happy om man så vill …
Sv: Jag klarade magen. Tjohoo! Dukoral innan. Och apotekets goda bakterier på burk före, under och efter. VM i handsprit. Och så lyssnade jag till min inre röst som sa: det är OK och låt bli det där och nu räcker det ät inte mer nu!
Jag hade också en stor seger när jag segrade mot rädslan att ingen ville så vår föreställning och gav efter att det som sker det sker förra veckan. Det är skönt och skitläbbigt att våga saker.
Njut av påsken. Själv ska jag skriva uppsats i racertempo har jag tänkt. Har deadline på inlämning veckan efter påsk…En läskig sak till alltså
Men lite socker ska jag nog hinna med att knarka jag också
KRAM
Snart sticker jag också till kokkaffe-land! ses efter påsk!