Jag är just hemkommen från måndagens ridpass och idag har jag bokstavligen fått känna av fyrkantens sand på hjälmen och innanför tröjan. Ridterminens första drutt av hästryggen hände ikväll och det från Verner. Jag föll i sidled för hästf-n bestämde sig för att göra en ormliknande rörelse åt vänster i vänstergalopp. Den korta halsen försvann under mig och jag fortsatte till höger,fallhöjden var som tur var inte speciellt hög. Hästar med kort hals brukar vara knepiga är min tes och den bekräftades. Lotta hade redan förvarnat mig om att han kan göra småhyss, så jag var förberedd.
När jag låg där i sanden kunde jag inte annat än gapskratta. Jag tyckte att det var himla komiskt och slog mig inte ett dugg. Lite buserier får man räkna med när det är en mindre ponny, ju mindre desto mer bus och hyss. Resten av lektionen gick utan andra missöden och Verner skötte sig exemplariskt, han rider jag gärna igen. Helst redan nu på onsdag kväll.Verner har stallets skönaste trav vid nedsittning och stallets mjukaste sadel. Punkt.
Jag blir rädd när jag läser ordet “häst”… Bra jobbat! Verner är ett attans snyggt namn på en kuse. Hälsa honom från mig!
Kram
Tänk att man fortfarande flyger av ibland.
Det hände mig på terminens enda hopplektion, stod i fältsits länge och mot slutet kom krampen i bägge vaderna, men som ponnyryttare så tänkte jag att jag måste över hindret, kosta vad det kosta vill. Fast vi hann inte över…