Premiären är över….

Såhär skrev jag i torsdags efter andra genrepet. Dagen före premiären.

För min del var prestationen ikväll inte på samma nivå som igår. Anledningen till varför jag skriver det är att ridscenen gick urdåligt. Vi var inte tajmade för fem öre med musiken eftersom vi testade att göra scenen på ett nytt sätt. Jag känner mig bortgjord och stum. Det finns ett ord, katastrof. Tur att det var genrep.

Jag valde att inte publicera det med tanke på att det kanske skulle medföra otur inför premiären. Mm, lite skrockfull är jag allt. Premiären gick iallafall bra och till söndagkväll har föregående vecka bestått av mycket jobb, sena kvällar, hästsvettiga kläder, naturvita vackra kostymer, vila och umgänge dagtid samt fokus.  Idag efter att ha avverkat två av tio föreställningar spinner jag som en kissekatt. Njuter av att vara en del i detta mastodontprojekt, där 136 personer och tre hästar medverkar. Recensionerna har varit positiva, såhär skrev bl a NSD och NorrbottensKuriren.

Oväntat att jag medverkar som performanceaktör? Nej, egentligen inte – performance som konstform passar MajaPirajas outforskade inre dimensioner. Poetiskt. Abstrakt. Visuellt. Känsla.

Så sammanfattningsvis, jag är trött och nöjd. Kommer att berätta mer när jag smält den här resan. Ikväll är den första kvällen på drygt en vecka då jag inte omges av människor, bara jag och tystnaden i rummet. 

I övermorgon är det dags för den tredje föreställningen. Lite bilder kommer jag att publicera så småningom. Kan också konstatera att på ett mycket märkligt sätt är det mer nervöst när jag vet att det sitter bekanta i publiken. Att bl a Ingvar Kamprad och Bengt Magnusson bevistade premiären, det däremot rörde mig inte ens i ryggraden. Märkligt.