Att åka hem till Kurkkio innebär bl a att jag plöjer igenom alla nyheter , de serveras mig genom tidningar och lokala nyhetsblad. Ibland sitter jag och lyssnar när det snackas i köket och på trappen. Nedan artikel läste jag under påsken i Flödet – nyhetsbladet som sprids i Junosuando med omnejd. Ursprungligen är artikeln publicerad i Haparandabladet 26 juni 1969 och här kommer en kort sammanfattning med fingerade namn:

” Pekka är en talför herre på 75 år. Hans hustru Britta  från Parakka har en handfull fler år på nacken och makarna från Kurkkio har två rum och stort kök till sitt förfogande. Pekka var med om att efter sin faders bortgång bli såld på auktion till lägstbjudande för uppehället. Han var då nio år gammal då hans förmyndare uppmanade honom att komma till bonden i Junosuando som alltså hade ”fått” omvårdnaden av den nioårige pojken sig anförtrodd och stadfäst medelst klubbslag som sed var på auktion. På morgonsidan dagen efter auktionen tog sig emellertid Pekka med sina skidors hjälp bort ifrån det numera ”föräldralösa” hemmet i Kurkkio till en annan liten by Kuoksu, dit det var en och en halv mil fågelvägen.

 Inte blev han efterlyst som försvunnen, han fick klara sig själv och det kunde han också göra trots sin klena kroppsbyggnad. Egentligen växte han till sig först vid tjugoårsålder. En dag ställde han kosan till Parakka för att gästa sin farbror där och här i Parakka träffade han en flicka som blev hans hustru och tillsammans ställde det unga paret färden tillbaka till Pekkas fädernehemman i Kurkkio ”arvegodset” efter fadern – den han som nioåring inte hade kunnat börja sköta om. För övrigt hade inte bondehemmanen något större värde då (även om rågen som kulturväxt gick bra och gav goda skördar) här i Kurkkio. Nu innehavs Pekkas gård av en av sönerna. Och Pekka letar i sitt minne. Det året då han företog sin flykt undan auktionshammaren fanns i Kurkkio två rökar, nu lär där finnas sju.

Tre månader – från Mikaeli till jul – har Pekka gått i skola i Kurkkio. Dåvarande lärarinnan A.R.A lever och är bosatt i Junosuando. ”Alkeiskurssi” som vi fick läsa då innehöll valda stycken på både svenska och finska, ett slags språklära samtidigt som det var övning i läsning. Här inskjuter Pekka att han hade ett ”hästminne”. Mer än en gång läste han inte dessa valda stycken, han kunde föredra dem för lärarinnan dagen därpå”

Den här mannen kallades i folkmun för Kurkkion-Pekka och jag har hört otaliga historier om hans finurlighet och visdom. Han är i det närmaste en myt och legend. Vad jag inte visste var att han blivit bortauktionerad som barn. Att hoppa på skidorna och göra helt tvärtemot vad som bestämts visar på sjuhelsikesjävlaranamma  och driftighet tycker jag. På något vis kan jag känna att hans färgstarka livsande lever kvar i byn –fortfarande är de som bor där precis lika färgstarka. Sedan att det idag fortfarande finns sju rökar precis som 1969 visar också på byns unicitet. Kurkkio har varit och är min oas för evigt.