Du duger som du är. Ett uttryck som jag inte riktigt kan förlika mig med. Den är så märklig på något vis.

Uttrycket blev aktuellt i förra veckan när jag satt i ett möte med några kvinnor.  En av kvinnornas kommentar var så klockren när vi satt och pratade efter mötet; vaddå duger??? Så log vi båda två när vi kom till insikten att vi var av samma åsikt kring ”duga-konceptet”. ”Jag är” fyllde jag i och så skrattade vi högt.

Det resulterade i att under helgen grävde jag i min samling av intressanta och tänkvärda artiklar. Jag älskar att klippa ut artiklar – hamster och samlare som jag är. Artikeln är en inspirationskälla för mig och jag vill att även ni också ska få ta del av den, därför publicerar jag den här på bloggen.

Du ska inte tro att du är något – du ska veta att du är någon!

I Walt Disneys tomteverkstad står smånissarna och målar schackbräden med svart-och vitrutig färg och jultomten står vid löpande bandet med leksaker som ska vidare till julklappssäcken. Han provar leksaksflygplanens propellrar och de fungerar så bra.

Nu kommer dockorna med korkskruvslockar gående. Tomten testar: ”Säg mamma” och dockan svarar enstavigt. ”Nej, nej” protesterar tomten; ”säg mam-ma”.

Mamma säger dockan lydigt och med ett stort, bullrande skratt plockar tomten fram stora godkändstämpeln och stämplar ”OK” i baken på dockan som traskar iväg, med stela mekaniska leksaksben, som en i raden av andra lika lockiga och godkända dockor.

Godkändstämplar

Det finns många som står beredda med godkändstämplar. I alla sammanhang och i alla åldrar. Godkännandet gäller olika saker, men alla dessa stämplar gör detsamma med oss. Någon utifrån eller någon annan än vi själva får bestämma om vi ska få vara med, om vi räknas, om vi duger. Det är ett godkännande som inte kommer inifrån, det är inte vårt eget inre, den egna känslan, de egna värderingarna och måttstockarna, det egna samvetet och den egna inre kompassen som får bestämma dugandet, utan det är utifrånstyrt och avgörs av andra. Och när godkändstämpeln är i farten – då åker självkänslan hiss. Och hissen åker upp och ner mellan våningarna i huset ”Duga”. Jag dög, eller jag dög inte. Och då är risken stor att vi begår det urgamla misstaget att tro, att hissåkandet mellan självkänslans upp och ner säger något om vårt värde som människor. Det ligger så nära till hands och är så förståeligt att vi gör det. Men det är så i grunden fel.

Människovärdet absolut

DU ÄR NÅGON. Ditt människovärde är absolut. Du kan inte förtjäna ditt människovärde. Det kan inte bestämmas av någon annan, inte betygsättas av någon annan, inte godkännas av någon annan och inte heller av dig själv. Du är inte mer värd – men inte heller mindre värd än någon annan människa. Du kan vara särskilt mycket värd för någon som håller av dig. Det är gott. Men ditt människovärde är ett och detsamma och det gäller till ditt sista andetag. Du är en gåva, en unik gåva inte lik någon annan.

Detta är en sanning om oss också när människovärdet hotas och kränks. Då är det särskilt viktigt att hålla fast vid den.

När barn utsätts för våld och övergrepp. När vuxna möts av tystnad, mobbing och bristande respekt på sin arbetsplatser. När sjuka eller gamla avpersonifieras, nonchaleras och försätts i vakuum och maktlöshet. Då är värnandet av det absoluta människovärdet för varje, enskild människa det starkaste vi har att sätta emot. Människovärdet måste vi alltid hålla ögonen på. Vara vaksamma när det är på väg att urholkas. Vara snabba att reagera och agera när det hotas.

”Vad helst ni har gjort mot en av dessa mina minsta små, det har ni gjort mot mig” sa Jesus. Den minsta hör ihop med Gud själv. Tydligare kan det nog inte sägas.

Självkänslan åker hiss

OK-stämplarna finns. Självkänslan känns och den åker hiss. Ack vad den gör! Men människovärdet det är absolut.

Det är ingen filosofisk lek med ord, när jag försöker göra distinktion mellan självkänsla och människovärde. Det finns förstås inga höga staket mellan det vi känner och det vi är. Men jag är helt övertygad om, att det är av avgörande betydelse för oss, för våra barn och unga, att vi ser skillnaden. Att vi pratar om skillnaden mellan vad andra tycker om oss och vilka vi själva är. Att vi försöker leva och praktisera den skillnaden. Att vi åtminstone i någon liten vrå av hjärna och hjärta, vilar i ett annat värde, när självkänslan är kvaddad.

Tomtarna på loftet, de med godkändstämpeln finns. Ibland är vi själva våra värsta ”tomtar”. Men Gud har en annan sanning om oss, en kunskap om oss, en acceptans och en evig kärlek som ingen kan rycka ur händerna på Gud. Det är ur den sanningen vi får hämta motvikten och värna människovärdet, för andra och för oss själva.

Ulla-Lena Bäckman, kyrkoherde.

(Källa: Kyrknyckeln 2007)