I mitten av 1980-talet tror jag att det var. Joan Jett på Tannavallen i Pajala. Coolt som bara den, en söndag var det. Jag fick en inbjudan till hennes efterfest av en i crewet. Men, men med mamma och pappa väntandes på parkeringen för att ta mig hem till byn, var jag tvungen att tacka nej. Säkert log mina laestadianska förfäder i graven av ren glädje. ”Inte skulle flickan tillbringa tid i syndens näste med rautalankamusiken (järntrådsmusiken). ” Vad det sved i mitt tonårshjärta, att tacka nej till en fest. Ungefär lika mycket som några år tidigare, då när jag och mina kompisar dansade på övervåningen. Min mormor skruvade ur propparna, strömmen gick och musiken tystnade. Mormor var en bestämd kvinna, en äkta vyöliinavaimo. Ner sprang jag och skruvade i propparna. Musiken dånade igen och taket i hennes kök skakade av våra danser.

I början av juni 2005 var det dags igen. 46664 säger väl knappast något, men om jag säger Nelson Mandela. Igår sändes en tv-gala med anledning av hans 90-årsdag. Vet ni att förmodligen, jag säger förmodligen, så kan det vara så att jag kan ha bott på samma hotell som han.

Jag var ute på en roadshow med en kollega, för att marknadsföra Piteå inför den stundande sommaren. Vi checkade in på hotellrummet och min kollega envisades med att säga åt mig att hon sett en gråhårig, skröplig, liten man i receptionen. – Vardå sa jag? (Hade inte sett). Det enda jag minns och såg var en massa svartklädda stora män med hörsnäckor som stod i vägen för mig.

Nåväl vi packade upp, kastade ett getöga ut från fönstret. Såg en vidunderligt stor scen uppbyggd vid katedralen några kilometer bort. Öppnade fönstret. Vi hörde musiken, medryckande afrikansk musik. Jag kände som igen låten och konstaterade att; – Shit det här var inte någon konsert med ett garageband från Tromsö! Scenen var gigantisk och massor med färgglada gigantiska spots lyste i alla regnbågens färger. Vi käkade middag på hotellet lite senare på kvällen och i hissen på väg till rummet mötte vi en rasta-man i karaktäristisk mössa i grönt, gult och rött.

-          Hey girl you wanna party? Frågade han mig och log sitt bredaste leende.

-          No, we are going to sleep. We are working tomorrow, svarade jag.

Nåväl. (Inget carpe diem där inte).

Dagen därpå förstod vi under frukosten att Nelson Mandela var i samma stad när vi läste morgontidningarna, han hade anlänt under gårdagen. Min kollega utbrister: 

 – Vad var det jag sade, tyckte att jag såg han.

Jag rynkade på ögonbrynen och förstod att så kunde det faktiskt vara. Stan var klistrad med affischer med numret 46664 och till sist kom vi förbi kontoret för 46664. Yepp, då förstod vi. Det skulle bli Nelson Mandela-gala i stan om två dagar. Med bl a Angelique Kidjou, Annie Lennox m.fl. Personalen vid Tromsö Turistbyrå erbjöd oss att stanna och vara med på deras privata fest i en trädgård, alldeles intill scenen för den här galan.

-          Nopp, vi ska vidare till Finnsnes. Vi är på jobb, men tack för inbjudan, svarade jag. (Inget carpe diem där heller).

Iväg åkte vi och två dagar senare hade vår roadshow kommit till Lofoten. (Förövrigt ett mycket vackert ställe med helt fantastiska naturscenerier). Där i hotellsängen låg vi och kollade på showen, som vi tackat nej till. Då slog det mig hur urbota korkad jag varit som tackat nej till århundradets upplevelse i min iver. Jag menar hur ofta är det man ser Annie Lennox, Peter Gabriel m.fl samma kväll??? I slutet av konserten klev Angelique Kidjou på scen och då förstod jag också att rasta-man från hissen var en av hennes bandmedlemmar……! (Det var för övrigt hennes soundcheck vi hörde den kvällen då fönstret öppnades.)

Vilket gigantiskt misstag. Jag tog inte chansen på 1980-talet och inte heller 2005. Men något har jag lärt mig;

carpe diem!

Och tacka helst inte nej till en fest, för du vet inte vad du går miste om.

Asimbonanga (We have not seen him) med den fantastiska artisten Johnny Clegg: