You are currently browsing the daily archive for juni 18th, 2008.
…och ikväll är det dags för fotboll. Själv gissar jag också på 2-1 till Sverige, fast det är Zlatan som gör båda. Jag tror på han nå helt hysteriskt. Är förtrollad.
Yes, jag medger – är hemligt kär i denna bollkonstnär.
Tragiskt Maja, tragiskt. På gränsen till patetiskt.
Plötsligt var den bara där, den Rosa Koftan. Vi kan kalla henne så. Hon landade i mitt liv som en glad överraskning en sen januarikväll. Till en början kändes hon mjuk och go. Hon skrattade sitt klingande skratt och log sitt största solskensleende. Ögonen lyste oskyldigt blå. Oj, så roligt vi hade! Vi var som ler och långham, som Piff och Puff. Kunde som inte vara utan varandra. Allt var guld i vår relation. Trodde jag, dumma nöt.
Helt plötsligt var hon som förbytt. Borta var den mjuka och goa känslan. Känslan av angora var bytt mot stickigt, okardat ylle. Det kom vassa kommentarer. I ögonen såg jag falskheten skimra och från munnen minns jag än de svavelosande orden. Var det bara jag som såg det? Jag tror inte det.
Ganska snabbt förstod jag att den Rosa Koftan var rädd, inte ville ta ansvar och inte ville utvecklas som person. Hon var helt enkelt livrädd för förändringar. Jag upptäckte hur hon hela tiden projicerade sina egna tillkortakommanden på andra inklusive mig. Hon skyllde ifrån sig på än den ena och än den andra när något inte var gjort, som hon skulle ansvara för. Besvärlig var hon definitivt. Koftans främsta signum var att snacka skit och förvränga information till sin egen fördel gärna på bekostnad av andra. Fiffigt eller hur?
Jag ville hjälpa den Rosa Koftan, men hon kunde redan allt. Tyckte hon. Fastbränd i den struktur som bara hon såg bestående av lögner, intriger och manipulation.
Vad gjorde jag då? Jag log, vände ryggen mot henne – steppade vidare. Rättare sagt vi var många som steppade vidare ungefär samtidigt.
Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra har Lotta Snickare och Liza Marklund skrivit en bok om. Innebörden har tydligen inte gått hem hos alla. Beklagligt tycker jag.
Bekantskapen med den Rosa Koftan är för mig idag en mycket värdefull erfarenhet som ledare.
