Hyvästi

Betyder hejdå (uttalas huvästi). Det här är min sista torsdagskrönika som jag levererar till er sent på kvällen, dagen före Sveriges nationaldag. I ett halvår har jag fått äran att vara krönikör. Om någon sagt det åt mig för ett år sedan hade jag bara skrattat. Jag krönikör på Driftig.nu, du skojar? För att vara krönikör ska man ju kunna skriva, ha ett budskap och vara analytisk. Kan jag skriva? Har jag ett budskap? Är jag analytisk? Dessa frågor brukar jag ställa till mig själv ibland. Jag låter läsaren och omgivningen bedöma det, men en sak är jag säker på: Jag gillar att skriva. När jag fick förfrågan om att bli krönikör på Driftig hade jag inget speciellt jag ville framföra med mina krönikor, mer än att de skulle vara personliga och underhållande varvat med dåtid och nutid.

Livet utanför bloggen har gått vidare, jag har stängt dörrar och nya har öppnats. Så har det alltid varit för mig. Jag har vågat gå vidare för att söka nya erfarenheter och insikter. Visst har jag varit rädd ibland men då är man ju inte heller modig. Jag vet att jag även fortsättningsvis kommer att bryta mönster för sån är jag som person, en del kallar mig för en typisk samhällsentreprenör.

Men vad ska man skriva om i sin sista krönika, det är ju nästan som att dricka gravöl? Och jag dricker inte öl. Lätt nostalgisk är jag, men perkele (ursäkta uttrycket) livet går ju vidare. En sak är jag säker på att jag kommer att göra fortsättningsvis och det är att blogga. Bloggen är för mig att leva i nuet och att förbättra mitt kreativa skrivande, ja det är min egen lilla lekstuga. Bloggandet har också en terapeutisk inverkan på mig, precis som trädgård och matlagning. Det är en möjlighet att landa, att tänka, att reflektera och att bara vara i det stressiga samhälle som vi lever i. När jag ser blommorna som blommar, bullarna jag bakat och raderna jag skrivit – då har jag uppnått ett resultat – vilket man inte alltid ser på en gång när man arbetar med utvecklingsfrågor och förändringsprocesser. Saker och ting tar tid.

Idag, torsdag 5 juni, medverkade jag vid Kulturutskottets offentliga utfrågning om de nationella minoriteternas kultur. Något som jag aldrig varit med om tidigare ( mina hår krullade sig av upphetsning). Det är första gången något sådant genomförts i Sverige och jag var där! En del media på plats och direktsändning på bl a SVT. Jag inledde tornedalingarnas anförande med att läsa några fantastiskt vackra rader på meänkieli författade av Bengt Pohjanen. Intentionen var att göra mitt bästa och så har det varit även med krönikorna. Med dessa avslutande rader vill jag önska nästa torsdagskrönikör lycka till. Och tänk jag har inte än heller kommit på vad jag ska skriva om i min sista krönika.

Punkt och hyvästi torsdagskrönikan!