Efter att ha lekt med leksaksbilar i alla de kulörer och storlekar, kört in pappas skoter i en tall, skrapat kineserna i huvet med traktorskopan, gasat med mormors trimmade moped längs stigarna i det vackra hedlandskapet var det så dags! Dagen D närmade sig med stormsteg. Dags för första prövningen i det såkallade vuxenlivet, dagen då jag skulle bli myndig och ta körkort. Ett måste uppe i vår nordliga del, där lokal- och regionaltrafik innebär att du får räkna med tredubbelt längre restid. Det funkar inte för en otålig rally-människa som jag, en norrbottnisk Tina Thörner.

Jag är väldigt spontan och impulsiv har ni förstått, gör vad som faller in. När jag tog körkort prövades omgivningens tålamod, framförallt då körskollärarens och pappas.De fick kämpa med min iver och jag kunde ju allt. Det var JAG som var körskollärare inte dom. Många var de gånger då jag och pappa allvarligt funderade på att säga upp bekantskapen efter övningskörningslektionerna. Jag hade ingen som helst respekt för att han faktiskt var yrkeschaufför, vilket jag skäms för idag. Många gånger har han dragit historien om hur det var den kvällen då han anlitades för att övningsköra med mig och väninnan Petra. Jag och Petra turades om att köra, kommenterade varandras körning och pappa fick inte en syl i vädret.

Trafikskolan inklusive besiktningsmännen vid uppkörningen hade säkert svårt att hålla sig för skratt, jag var ju så förvirrad och spontan när jag körde. Många var de gånger som höger bakdäck bumpade över trottoarkanten, för att jag missbedömt svängen.  Jag var helt enkelt en kratta på att köra bil. Rakt igenom superkass.

Så var det då dags för uppkörningsprovet för fjärde gången (yes, det är sant!). Teorin hade jag klarat för länge sedan. Pappa satt nervöst och tuggade naglar i bilen. Förmodligen skämdes han också för att jag inte lyckats ta körkort första gången. Utgångsläget var inte det bästa, jag hade inte sovit en blund under natten och ögonen var röda som på en gädda. Men Fru Fortuna var med mig den gången och jag klarade allt galant, även svängarna. Galen av lycka studsade jag ut med det efterlängtade kortet och pussade alla närvarande på kinden. Jag rasade ihop bredvid pappa i bilen och vi skrattade så in i helsike. Nu hade jag friheten i min hand. Att sticka dit jag ville och jag var inte längre beroende av någon annan för att ta mig från punkten A till B. Sedan dess har jag avverkat tre bilar. Den första var mycket speciell, en gammel-merca med den mycket passande dekalen ”Tjejer kör bättre än höns”. Tack till min pappa som såg till att jag rattade den istället för en galen BMW. Jag hade nog inte levt idag eftersom jag inte hade någon som helst omdöme vad gäller bilkörning de första åren. Ibland funderar jag också på om jag skulle klara av att ta körkort idag. En nyspolad isbana är inte att leka med.

Jag kan i alla fall konstatera att efter drygt tjugo år i trafiken så är jag i alla fall lite klokare och försöker ha med omdömet bakom ratten. I veckan fick jag höra att jag var en säker bilchaufför….! Hoppas att det håller i sig med tanke på utgångsläget för drygt tjugo år sedan och att jag faktiskt inte uppmärksammade älgarna vid vägen förra veckan.

Jag har inga ord för hur mycket jag älskar den känslan att få sitta bakom en bilratt. Känna fartens tjusning och se naturlandskapet glida förbi. Det är frihet.