Redan som barn intresserade jag mig för musik och sång. Den första sång jag lärde mig hette ”Hej, gamle man!”. Den brukade jag skråla som mycket liten tjej. Mitt intresse för musik tog sig i uttryck i att jag gärna önskade mig musikinstrument i julklapp. Lyckan var total när jag fick min första leksaksgitarr. Veckorna innan hade mina drömmar kretsat kring den här gitarren, hur den skulle se ut och hur min små barnhänder skulle smeka strängarna. En natt hade jag en mardröm, att gitarren var en kudde med strängar…… Lyckan var total när jag fick min efterlängtade röda leksaksgitarr. Sedan hur det lät när jag spelade är en annan femma. Gitarrvirtuos var jag icke.

Farfar ville köpa mig en fiol, jag har fått höra historier om hur han tvingade pappa att köra från den ena byn till den andra. – Flickan skulle ha en fiol! Ibland funderar jag just på det där, tänk om han hade hittat en fiol när de körde omkring. Då kanske jag hade varit Sveriges motsvarighet till Linda Lampenius. Men där tror jag å andra sidan att min otålighet hade satt stopp. Om jag inte lär mig något fort nog och om det känns tråkigt, då lägger jag av efter ett tag. Just så var det med mina pianolektioner. Jag fick mest spela psalmer om Gud. Noter var jättetråkigt, jag kör helst på gehör och hellre ville jag klinka något coolt som Abbas Money Money.

Glatt skuttade jag vidare till nästa instrument, trummor! Men det fanns ingen lärare. I alla fall lyckades jag lära mig grundtakten i trummandet. Mycket tack vare en förstående musiklärare. Trummandet föll sedan i glömska tills en sen kväll i Florens, när jag och gänget strosade omkring efter en god middag. På piazzan satt tre killar och jammade med sina djembes. Jag kunde inte låta bli att ta några danssteg när jag passerade dem. Killarna vinkade att vårt gäng skulle komma närmare dem. Hela historien slutade i att piazzan kokade av dansande människor……Där och just då var alla ett med trumslagen oavsett ålder, kön eller nationalitet. Vilken magisk känsla! Sagt och gjort det blev djembekurser för mig under tre säsonger. Ibland kom jag hem med blåslagna handflator efter att ha slagit lite väl hårt (och fel). Just nu saknar jag trumningen. Vem vet kanske om något år så sitter jag kanske där vid älvsstranden och trummar in våren.

Med tanke på alla instrument jag provat genom åren så skulle jag rent teoretiskt alltså kunna ha en trio idag; leksaksgitarr, piano och djembe. Och vars fan är det bandet? Får nog fortsätta lyssna på min mp3 och dagdrömma. Det är lika bra.