Allt började faktiskt med en bok som heter ”Än strömmar Torneälv”, skriven av Jan Sundfeldt med fotografen Bengt af Geijerstam. Anledningen till att de knackade den lördagkvällen på vår dörr är vad jag idag skulle kalla ”jordens fastkörning med snöskoter”. Föreställ er dyngsura fötter och skotern halvt om halvt nedkörd i vatten och snösörja, som det blir på våren när allt börjar smälta. Janne och Bengt var nedkylda och förbannade när de klev in. I dörren mötte de min leende morbror Matti.
Hos oss bjöds de på en rejäl lördagsbastu och hjälp med att få upp skotrarna. Glada i hågen fortsatte de färden dagen därpå. Sommaren efter var de tillbaka med gummiflotte längs Torneälven och bjöd på en hisnande upplevelse. Vi fick då åka med dem i gummiflotte nedför forsen Köytekurkkio. Mamma, mormor och syrran bänkade sig i flotten. Inte pappa, för han var på jobbet. Lite konstigt kan jag komma ihåg att det var att sitta i flotten. Golvet gungade ju och den kunde inte välta, som de sedvanliga trä- och plastbåtarna. Spänning var känslan i min kropp. Just det här utspelade sig i slutet av 1970-talet, boken kom ut 1980. Där och då var inte flottfärderna som turistisk produkt etablerad i Sverige.
Några mil upp längs Torne älven fanns en man, vida känd är han idag. Yngve Bergkvist – mannen bakom Icehotel. Själva bokutgivningen ledde till att Yngve fick upp ögonen för vår gård. Tillsammans med några andra entreprenörer planerade han turer från norska gränsen ned till Haparanda, en kombinerad fjällvandring och flottfärd längs en av Sveriges nationalälvar. En färd som tog ca 3 veckor. Det var också Yngve som etablerade flottfärderna i Sverige.
Ett naturligt inslag vid dessa färder blev strandhugg och besök hos oss, där gästerna fick stifta bekantskap med ett traditionellt småskaligt jordbruk. Guider på gården var vår familj. Jag tyckte själv att det var oerhört spännande när gästerna kom och tittade på vår gård. Det som var så självklart för oss i vår vardag var inte lika självklart för dem. Hur vi vårdade djuren och hur vi umgicks i köket, det tornedalska köket. Att de fick komma in i vårt kök tyckte många var lite speciellt. Frågorna som ofta dök upp var svårigheten med att bedriva jordbruk i extrem glesbygd vad gäller odling, de långa avstånden och hur djuren klarar av kylan. De många gillade var just den vackra storslagna naturen, de generösa och naturliga människorna längs älven.
Något som alltid väckte uppmärksamhet var när min syster kom kånkandes med sina renhorn. Hon brukade samla horn och sälja dem vidare för att få lite fickpengar. Ett par av dessa sålde hon till en hotellchef i Schweiz. Enligt uppgifter ska de i våra ögon ”fula renhornen” pryda hotellobbyn någonstans i bergstrakterna. Hotellchefen tyckte att renhornen var exotiska. I våra ögon var de fula, håret var ju kvar på hornen. Så det vi tyckte var fult eller inte speciellt märkvärdigt var i andras ögon något vackert, exotiskt och märkvärdigt. En bra lärdom som botade vår hemmablindhet.
Ibland övernattade de på våra ängar, vid iordningsställd rastplats. Ibland stannade de bara till för en guidad tur och lite fika. Många är de gånger också som pappa hittat färglada tält ute på våra ängar vid älven. Kanotister som paddlat längs Torneälven. Direkt har han bjudit in dem för middag, fika eller bastu. Något som är självklart i området, gästfrihet och generositet. Att sedan media och andra förståsigpåare söker förmedla en annan bild är något helt annat som ofta beror på okunskap.
Mitt första möte med turister var en utmaning, jag fick ju träning i språk. Sedan var det lite häftigt att engelsmän, holländare och schweizare kom och besökte oss. I den lilla avkroken i landet ingenstans. Sedan dess har mamma under en tidsperiod tagit emot gårdsbesök och ibland övernattande gäster. För många barnfamiljer har det varit en lisa för själen, att få se hur en ko mjölkas och att få klappa katterna. Yngve vid Jukkasjärvi kan jag tacka för att jag gav mig in i besöksnäringen. Han och personalen vid Jukkas väckte min nyfikenhet för andra kulturer och öppnade upp mina ögon; att det som jag tycker är så självklart och inte något speciellt för mig är något fint och vackert i andras ögon. Att hela tiden ha gästfokus och omvärldsperspektiv. Att hela tiden sträva efter utveckling, så mycket är fortfarande ogjort.
De långa flottfärderna längs Torneälven genomförs inte mer, produkten som sådan var kostnadsmässigt krävande och efterfrågan dalade efter några säsonger. Tajming kan också ha varit en förklaring, produkten var nytänkande i sitt slag.
Idag kan jag säga att jag sett en del av världen och träffat många nationaliteter, förmodligen kommer jag också att se en hel del till. Men det är som en annan historia. Jag är ju tillbaka där vart allt började, vid Torneälven. Jag har efter att ha levt nästan halva livet börjat att sluta cirklar. Fortfarande med samma nyfikenhet och energi, kompletterat med insikt och erfarenhet.
