Efter att ha badat en skön bastu under påskdagen slappade jag och mamma. Tröttheten spred sig i våra kroppar, det var nog kombinationen av bastuångorna och lite amerikansk Merlot. Jag bad henne berätta en historia från barndomen, något som började olyckligt men slutade lyckligt.

Historien handlar om åskan. (Himlafenomenet som jag älskar men fruktar tillsammans med många andra). Historien handlar också om de vackra korna som inte finns i jordelivet längre. Ni vet de korna med klingande namn som Ruusu, Mansikki, Mustakorva och Mustikki.

Fram till och med sommaren 1965 strövade korna fritt i omgivningen kring östra Kurkkio och i byn fanns det då fyra mindre jordbruk. Varje kväll återvände korna till sina gårdar för kvällsmjölkning. Just denna sista sommar då de strövade fritt var det nära att gå riktigt illa för en av kossorna.

En eftermiddag nåddes morfar och mormor av besked från stugbesökare i Kirkkonmellanrova att de observerat en död ko med skälla. Den var vit med röda tecken. Morfar förstod ganska snabbt att det var deras skällko Ruusu som var död, nedslagen av blixten! Sagt och gjort, traktorn och vagnen gjordes i ordning för att hämta hem den döda. Oron var också stor om de övriga två korna skulle hitta hem utan deras ledare.

På vagnsflaket satt delar av mansfolket från byn och mammas bror redo att bärga kon. I traktorhytten satt morfar och min mamma. När de var cirka två kilometer från platsen för åsknedslaget såg de på backkrönet tre kor på väg hemåt i sakta mak. I täten gick ingen annan än skällkon Ruusu!

Mamma knackade morfar på axeln och sade:

-Tuolahän Ruusu tullee! (Där kommer ju Ruusu)!

Morfar svarade:

-Joo, kyllä se on Ruusu (Javisst, är det Ruusu)!

Och så tittade de på varandra och log över det oförklarliga som skett. Att Ruusu återuppstått från de döda……

Efter denna händelse levde Ruusu många fina år utan några andra incidenter. Hon var också en av de kor som mamma övertog från sina föräldrar.