I lördags var jag på teater med väninna K. Vi såg Pyyntiriita – älgen som visste för mycket. Älgjakten är helig i våra trakter. (Pyyntirita direkt översatt betyder jaktbråk.) Frågan som ställdes på sin spets var om köttpåsen eller gemenskapen är viktigast. Rock, vemod, sex, rap, tornedalsk humor, finsk kvinnlig älgjägare, byabråk och skvallerkärringar var ingredienser som skapade föreställningen. För min del var det; folkligt, fullsatt och jäkligt kul! Ser fram emot fler tillställningar baserat på historia och den säregna lokala tornedalska kulturen. Den tornedalska kulturen berör mig djupt.

Igår kväll var jag på födelsedagsmiddag hos väninna C. Svärsonen var nyss hemkommen från resa i Gambia. Jag rycktes med i hans presentation av afrikanska instrument och videos från resan. Den gambianska xylofonen liknade mormors vedkälke, som jag och syrran körde sönder med hästen Polly. Drömde mig tillbaka till lektionerna i djembe-trumning och afrikansk dans för några år sedan. Svettiga, befriande och explosiva var dessa kurser. Tänkte på mina händer som jag slagit blå, när jag vilt trummat tillsammans med grabbarna och tjejerna i Luleå. Läraren Abdulay sade att jag inte skulle slå så hårt på trumman. Jag replikerade med att det är mitt finska blod som trummar, inte jag.

Jag har också fattat ett beslut natten till idag, ska kliva av kursen i kreativt skrivande. Känns sorgligt och obekvämt, ungefär som en stickig tröja. Hade precis börjat, men realistiskt sett – tiden finns inte nu med ett nytt jobb – där jag ska resa mycket och lära mig nya saker varje dag. Tyvärr. Får återuppta det längre fram, när tiden medger det. Märkligt att det alltid är en skön känsla när man vågar fatta beslut, fast det kan kännas obekväma.

Ja det var kontraster det; Älgjakt, djembe och ett obekvämt beslut. Från det djupaste skogarna i Tornedalen till den värmande solen i Afrika….