Egentligen var utsikten mördande tråkig. En röd trägavel med dörrar på två plan som sammanlänkades av en trappa. På andra våningen bodde Axel, en alkoholiserad man. Rummet i sig var inte heller något speciellt. Bara 26 kvadrat och den delade jag under ett år med Katja. Ett vanligt studentrum med två sängar, ett köksbord och fyra stolar. Beige korkmatta som behövde boning för att hålla glansen. Känslan var enorm; att ha ett första eget hem där det står ens namn på dörren.Vi försökte göra det mysigt med grejer hemifrån och hade varsin garderob i hallen. På den här tiden var det inget snack om Sköna hem, snygga gardiner eller kakel. Vi tog vad vi hade. Det var innan prylarna och kläderna började äga en. Innan man har en massa tankar om hur det ska vara och hur man ska inreda. Känslan av samhörighet bland de som bodde i studentlägenheterna var stark. Besöken duggade tätt.I det här lilla rummet gjorde vi allt; åt, sov, umgicks, festade och pluggade. Det var också här jag provade snus för första gången. Fyllan slog mig med en kraft så svenskläxan försvann i en dimma. Hulkande sprang jag runt tvättstugan för att komma till sans och vett. Vi var vuxna, vi levde, vi fanns och vi var 16 år.