I veckan har ordet “språk” snurrat i mitt huvud. Kunskapen inom språk kan vara en tillgång och en belastning. Det beror helt och hållet på det individuella valet samt samhällets inställning till språkets bevarande. Nyamko Sabuni har i veckan besökt Pajala, minoritetsspråk är hennes departments ansvar. Meän kieli är ett språk som talas i Pajala och Tornedalen. Nyamko är en av mina favoritministrar och en cool tjej som jag mer än gärna skulle vilja träffa och språkas med, kanske nu inte på meänkieli. Vad Nyamko gjorde och tyckte om Pajala kan ni läsa mer om här. Osökt kommer vi in på dagens tema, språkets betydelse.

Att prata finska var något “fult och mindre värt” för generationer före mig. Den smärta som de generationerna fick uppleva åskådliggörs tydligt i Bengt Pohjanens dikt “Jag är född utan språk”.

Jag är född utan språk

Jag är född utan språk
stumt navlad
av en språklös barnmorska

Jag är uppväxt vid gränsen
i korseld mellan två språk
som piskat min tunga
till stumhet

Jag är uppfödd
med krav på redlighet
språk och nationalitet

Jag är piskad i skolan
till språk, redlighet
nationalitet

Jag är piskad till hån
för det som var mitt
språklösheten
och gränsen

Jag är byggd av yttre
våld
och inre tvång
på förkortningar
och missuppfattningar

Jag är berövad min legitimation.

(Ur diktsviten Jag är född utan språk, Vår Lösen, 1973, n3)

Det finska språket och kontakten med Finland har betytt otroligt mycket för mig som person och är något som jag och många av mina vänner är sjukt stolta över. Trots att vi inte bor kvar i Tornedalen. Hur kommer detta i uttryck då för mig?

• Jag tänker på två sätt ibland (det finska-handling och svenska-analys)
•  Jag byter språk mitt i en mening (det sker främst hemma i Tornedalen och när jag umgås med likasinnade)
• Jag arbetar gränslöst (kommun och landsgränser är bara administrativa gränser skapade av makthavare utan kunskap om vardagen vid världens fredligaste gräns)
• När jag blir arg händer det att jag svär på finska (helst inte inför chefen eller kunder)
• När jag tycker att något är bra kombinerar jag svordom med adjektiv (väldigt vanligt att tornedalingar gör det säger kustborna)
• Jag säger något när jag har något att säga, annars är jag tyst (rak och ärlig kommunikation gäller, inget ordbajseri)
• Jag har inga problem att snappa upp sammanhanget i de baltiska språken som är närbesläktade med finskan
• Jag är van vid en tuff jargong, som för många kan te sig manlig (kan detta ha och göra med vanan av att bada risbastu?)
• Kunskapen inom finska har också lett till att jag fått och kunnat ta jobb tack vare språkkunskaper

Vart vill jag komma då med det här? Jo, språket kan vara en tillgång och vårt sätt att agera vid gränsen nedärvt genom generationer kan vändas till en möjlighet. Och det är just det som håller på att hända. Idag finns det en otrolig framtidstro i Tornedalen, det påminns jag om dagligen. Utbyggnad av IKEA Haparanda Tornio, gruvfyndighet i Pajala, slutsålda kulturella föreställningar o.s.v. Vad är det som hänt? Min teori är att människorna har bestämt sig för att överleva istället för att lägga sig ned och dö. Precis som man gjort i århundraden sedan  exempelvis Pajala senast bidrog till Sveriges tillväxt och industrialisering på 1600-1800 talet. Idag är man stolt över sitt Tornedalen och dess smältdegel av kultur. Man har vänt en bitterhet till triumf, istället för att analysera (det svenska sättet) så har man börjat handla (det finska sättet).

Även jag mår förbaskat bra idag, för jag ska ratta bilen “hemåt”. Till den kära föräldragården i den lilla byn Kurkkio, som sällan finns med på de svenska kartorna. Till en gård där internetuppkoppling inte finns och där man måste ställa sig på speciella platser för att ha mobiltelefontäckning. I köket är kaffepannan alltid varm, där diskuteras dagens händelser på svenska och meän kieli.

Alla ni som mejlat och krävt längre blogginlägg – nu kom det! Rapport om helgens bravader kommer på måndag.

Maja

som är dagens Grynet  – sjukt och galet stolt över att komma från Tornedalen

(Kuinkas jaksat betyder hur mår du)