Ja, svarade hans mamma och pappa. Och så kom han med ett stort leende, kroppen skakade av iver.Det lilla busfröet….
Vi sprang runt, runt i min lägenhet så prydnadskristallerna var nära att gå sönder. Därefter sliskade vi hämtpizza, jordgubbar och choklad. Dansade till lock’n loll låt C´mon now och drack lite vatten.
Kvällen avslutades med leken “han satte foten i sin potta och kunde inte komma loss”.
Med andra ord – vi hade en helkväll! (Ungefär som ett krogbesök.)
Såhär varmt var det när jag klev upp för någon dag sedan och minst lika hett har det varit de senaste dagarna.
Värme gör mig alldeles matt, klibbig och gnällig. Pirajan i mig slocknar och fram kliver en sengångare, som längtar efter en riktigt krispig och kall dag på minst 40 minus. Min högsta önskan är att få förvandlas till en pingvin eller åtminstone få möjlighet att krypa in i en frysbox. Bara för en dag. Snälla. Jag är en snöplog i detta liv, men jag känner i min ena lilltå att pingvin – det har jag varit i ett tidigare liv.
Som jag har väntat och idag fick jag se…DET HÄR!
Fina Maggan, med spänning väntar jag på ditt bildkollage kan jag säga…Du lyckas alltid fånga mig i de mest oväntade ögonblicken, fast denna gång överraskade jag nog dig lite. Det är ju en hel del som händer i föreställningen.
Om ni vill se mer bilder från föreställningen – kolla in pressbilder från Krigsoperan.
Men näh, det känns inte så lockande. Istället nynnar jag med min loving Henke Dorsin.
En gaffel kort – yeah 
Kroppen studsar omkring i takt med den fantastiska trummisen.
Kalla den änglamarken eller himlajorden om du vill!
En del av en vacker bukett med liljekonvaljer jag fått av goda vänner H och S i samband med Krigsoperan.
Tänk att de små rackarna kan dofta så magiskt!
Såhär skrev jag i torsdags efter andra genrepet. Dagen före premiären.
För min del var prestationen ikväll inte på samma nivå som igår. Anledningen till varför jag skriver det är att ridscenen gick urdåligt. Vi var inte tajmade för fem öre med musiken eftersom vi testade att göra scenen på ett nytt sätt. Jag känner mig bortgjord och stum. Det finns ett ord, katastrof. Tur att det var genrep.
Jag valde att inte publicera det med tanke på att det kanske skulle medföra otur inför premiären. Mm, lite skrockfull är jag allt. Premiären gick iallafall bra och till söndagkväll har föregående vecka bestått av mycket jobb, sena kvällar, hästsvettiga kläder, naturvita vackra kostymer, vila och umgänge dagtid samt fokus. Idag efter att ha avverkat två av tio föreställningar spinner jag som en kissekatt. Njuter av att vara en del i detta mastodontprojekt, där 136 personer och tre hästar medverkar. Recensionerna har varit positiva, såhär skrev bl a NSD och NorrbottensKuriren.
Oväntat att jag medverkar som performanceaktör? Nej, egentligen inte – performance som konstform passar MajaPirajas outforskade inre dimensioner. Poetiskt. Abstrakt. Visuellt. Känsla.
Så sammanfattningsvis, jag är trött och nöjd. Kommer att berätta mer när jag smält den här resan. Ikväll är den första kvällen på drygt en vecka då jag inte omges av människor, bara jag och tystnaden i rummet.
I övermorgon är det dags för den tredje föreställningen. Lite bilder kommer jag att publicera så småningom. Kan också konstatera att på ett mycket märkligt sätt är det mer nervöst när jag vet att det sitter bekanta i publiken. Att bl a Ingvar Kamprad och Bengt Magnusson bevistade premiären, det däremot rörde mig inte ens i ryggraden. Märkligt.
Så är det första genrepet genomfört. Vi fick stående ovationer, vilket känns enormt skönt!
Hoppas att allt håller i sig nu.
Idag är det närmare 30 grader i Haparanda och om några timmar ska jag bege mig till stallet, för att hämta upp Yellow för det sista genrepet ikväll.
Imorgon är det premiär för oss i Krigsoperan!
Idag är det måndag och på fredag är det premiär för Krigsoperan. Fjärilarna bygger kokonger i min mage för tillfället. Gulp! Varför utsätter jag mig för det här? Jag har ingen betydande roll, är en del i en helhet – men lik förbaskat är jag jättepirrig. Jag är även nervös för att kläderna inte ska sitta som de ska och att hästen Yellow ska skena iväg. Det senare behöver jag nog inte oroa mig för. Yellow är en av de lugnaste hästar jag mött.
Istället för att tänka på pirret backar vi bandet till förra veckans reptillfälle. Tämligen kylslaget var det, termometern var långt under tio och blåsten nordlig. I torsdags, dagen före midsommar, körde vi igenom hela föreställningen. Lite småjusteringar och förändringar kvarstår för performancegruppens del, men de är marginella. Imorgon och resten av veckan är det träning för min del. Idag kan jag inte närvara eftersom jag arbetar.
Performancehästarna, Yellow och Maiga, fick också medverka för första gången i förra veckan. De skötte sig utmärkt trots att vi improviserade en del. Från början var vi tre ryttare i föreställningen men i dagsläget är vi två. Förra veckans onsdag fattade vi beslutet att ta bort en häst, hon påverkade de andra negativt och kunde inte slappna av på spelplatsen. Hoppas nu att det här går vägen. Håll tummarna! Stenhårt.
Jag är en Niittykoski
Detta släktvapen lanserades förra året i norra Finland. Jag är en del av det släktet.
Nu tronar bordsflaggan hemma på bordet.
Mums!
Så skönt det varit med lite vila.
Jag har njutit av forsens brus, solvarm hästmule, jordgubbstårta, god mat, glada/muntra vänner samt släkt. Och framförallt har jag sovit, sovit och sovit.
Helgen tillbringades också till viss del på hästryggen. Den här gången var det tempoväxlingar och böjningar på schemat. Kul! För det gick himla bra! Jag hann inte mer än ta tyglarna så var Kalle på bettet.
Precis så ska en midsommar vara.
Så då vet ni till viss del vad Piraja gör när hon är avbloggad.
|
