Välkommen juletid

Stjärnanisdoft. Staken på plats. Såäven tomtar och pumlor. Utomhus är granen tänd, fångade den från bilfönstret.

 

Lutar den inte lite väl mycket?

För mig är det helt ok att granen lutar, det skapar en italiensk stämning i vårt julfirande. Tankarna går till Pisa.

Det ska vara roligt att torka diskbänken

Ungefär så känner jag mig ibland...

Under bältet har alltid fått mig att gapskratta

Ähum..Sorry Filippa. Fredrik är så snygg i verkligheten så jag vill ha han i mitt kök.

En gång ryttare – alltid ryttare!

Det har gått tre ridlektioner utan statusrapport från min sida. Eftersom jag missat en del måndagslektioner pga resor i jobbet rider jag nu två gånger i veckan en månad framåt tills det är juluppehåll. Kändes lite jobbigt med den vetskapen ikväll, men väl på hästryggen försvann allt. Vi arbetar vidare med lösgörande övningar på olika sätt i alla gångarter. Volter och skänkelvikningar omvartannat. Tinkerkorsningen Otto red jag i måndags och den ”arabliknande” skimmeln Calle har jag fått rida ikväll, båda är importerade om jag inte minns helt galet. Calle var som sammet i munnen, precis som min Kalle Kula hemma på gården i Kurkkio. Otto är som ett tufftufftåg, robust som ett isberg och definitivt inte lättriden.

Gosh vad jag är imponerad av mig själv och mitt tålamod på fyrkanten. Borta är den argsinta ryttaren – som ledsnar efter några varv. Och VILKET steg denna Calle har i traven! Jag bara smälte…..Nu har jag också bestämt mig för att ”this is it”, den här träningen ska jag ha även under våren. En gång ryttare – alltid ryttare!

Minus: Just nu är mitt största problem att jag slarvar med ytterhanden på böjt spår och jag känner själv att innerskänkeln är något för långt bak för att åstadkomma rätt drivning på böjt spår.

Plus: Att jag får cred för mina fina ridhänder av Lotta. Jag blev så himla glad för den kommentaren, för jag har alltid levt med bilden av att jag är riktigt elak i handen….Tack mästersyster för det är du som skapat dem med allt tragglande i ur och skur på vår egen fyrkant!

Nuläge: Duracellvarning i kroppen! Snart har jag skänklarna också som det ska vara, då jävklars ska ni få se på Meredith Michaels…Mäh, jag tror inte det! Aspirerar inte på att bli någon Meredith, jag är fullkomligt nöjd just nu för min kropp känns som dynamit! Såhär ska det kännas när man hittat rätt typ av träning.

Piraja praktiserar som rättuppstående hinder eller varför du ska gå hem från krogen före midnatt

Skvattgalet roligt har vi i mitt kära tjejgäng. Istället för att detaljerat berätta om vad vi gör och hur det går till när exempelvis ”fem tuffa tanter intar staden Stockholm” så kommer en skvattgalen sann story från min ungdom.

En lördag satt jag där vid köksbordet i Kurkkio och filosoferade över dagstidningen. Rätt vad det är såg jag i ögonvrån något brunt med hög svansföring skymta förbi i fönstret.  ”Jahapp, nu är utbrytardrottningen Polly i farten igen!”, tänkte jag ilsket. Snabbt hoppade jag i de skor som stod närmast dörren, vilket visade sig vara mammas något för stora träskor. Jag kom ut på gården och såg att resten av hästflocken också var på väg ut från hagen….Utbrytardrottningen hade ju banat väg genom att gnida ned en del av slanorna i grinden. Pollys ögon plirade av bus och hyss, en brall så lilla magen syntes passade hon också på att göra då hon galopperade iväg för att möta sina kompisar.

Jag, i de för stora träskorna, greppade långpisken vid stallväggen och sprang hästarna till mötes med pisken, som respektingivande assistent. Av erfarenhet visste jag deras respekt för det vinande ljudet. Det betydde; bäst att vara snäll annars blir det klatsch på lilla rumpan. Men det gick ju inte så bra i de för stora träskorna….. Jag närmast skuttsnubblade fram i den vita snön och var allt annat än respektingivande. Pisken åstadkom också bara några eländiga små klatschar. Nåväl, flocken med Polly i spetsen försökte finta mig åt höger. Klatsch! Likt en handbollsmålvakt bemötte jag finten med piskens hjälp. ”Yepp”, nu är jag och pisken med i matchen tänkte jag. Snabbt fintade flocken åt vänster, jag bemötte finten med samma visa. ”MIG kommer ni inte förbi”, tänkte jag snabbt.  I samma stund som jag tänkt tanken klart gasade utbrytardrottningen förbi mig till vänster alldeles strax efter att jag snärtat med pisken. Hennes kärlek Javir blev uppjagad och jag såg vilka längtande blickar han kastade efter Pollys bruna rumpa som försvann  från gården mot den hägrande friheten (läs byavägen).  Javir, som är modell större än Polly, försökte komma förbi mig. Men det gick inte så bra, han var inte lika kvick. Så. Han vände om och drog en repa runt gården och kom emot mig i full fart. Jag såg hur han sänkte huvudet och taxerade mig med blicken precis som ett hopphinder…Samlade sig inför språnget och jag mötte hans blick inför språnget. Vägrade att röra mig ur fläcken. Han hoppade…..Det var bara en sak….Kadonk! Högra frambenet träffade mig rätt i ansiktet och jag slogs till marken som en kägla i bowling. Mitt ansikte vilade mot den vita snön och min kära mor hade sett proceduren från fönstret och tänkte i sitt stilla sinne. ”Nu är flickstackarn död eller åtminstone medvetslös…” Då såg hon hur jag sakta höjde huvudet och sedan hörde hon vrålet, det ilskna direkt från avgrunden, och släppte en lättnadens suck. Konstaterade att allt är bara bra och som det ska vara, vilket var det sista jag tänkte på då jag reste mig och borstade av mig snön. Nu jävlars!!!! Sedan började den vilda jakten efter rymlingarna….

Det här var sista gången jag försökte mäta mina fysiska krafter med ett djur.  Att jag sedan såg ut som Muhammed Alis syster dagen därpå är enkelt att lista ut. Sensmoralen i storyn säger sig självt, eller hur?Det är lika sannolikt att man lyckas stoppa en rymmande hästflock som att få ett hugg på krogen halv tre. Så varför stanna kvar? Lämna därför krogen före midnatt om du inte fått hugg. Köp en kvällstidning och godispåse. Det är ett mycket säkrare och roligare alternativ när man fyllt 41. Med denna lilla aktion slipper du att stirra in i ett par urtvättade stringleopardkalsonger på morgonen. (Inte för att det hänt mig, men ifall att.)

Vem är jag med sju saker….

Avsändare Margareta har gett mig en award. Hmm, det här blev lite svårt. Var tvungen att tänka till. Jag har ju skrivit om det här förr, sist gjorde jag följande musikalisktfilmiska analys av mig själv och sedan har jag också avslöjat 58 saker om mig. Så denna gång får det bli något inte lika smaskigt som sju prioriterade saker i min handväska.

1. Snusdosan (min snuttefilt i alla väder)
2. Alla mina mobiltelefoner (ja, jag har flera. Lite kokko och jävligt viktig känner jag mig då alla tre åker fram. Fnissar högt!)
3. Mina nyckelknippor (ja, jag har flera)
4. Börs
5. Minst en, helst två lipgloss och lypsyl. Skoputs måste jag också ha.
6. Min lyckoängel och lyckosten
7. Syetui och en drös med pennor plus liten anteckningsbok för viktiga noteringar.

Ja, listan kan göras längre. Men sju saker skulle det vara, så det säger en del om mig. Jag kan ju inte ens räkna till sju trots att jag stoltserar med mycket högt betyg i matte (host,host), det här blev mer än sju saker vilket också säger något om handväskans storlek. Aftonväskor har jag väldigt svårt för.

Min egen analys är; en skrockfull och tillgänglig nikotinist som är svag för läppvalla i alla de former. Hon ogillar också när knappar lossnar från lilla blusen eller om skorna är lortiga. Så sann tornedaling – det är jag. Städar och putsar, det gör jag nu och då. Tänker som bäst då. Rena meditationen.

Jag utmanar den som vill – men framförallt MenMia – idag nybliven trettitaggare! Hipphurra för Hela Hälsinglands Mia i Götet!